Inte till människor som är vänster, etablissemang, kulturradikala, jämställda,
opinionsbildare eller allmänt ifrågasättande, eller som lever utanför
kärnfamilj och radhusidyll. Utan till de andra ...
På förekommen anledning ligger KD:s väljarstöd kring 4 procent.
Hägglund har tagit sig rätten att definiera vems verklighet som är verklig.
Och han kommer att berätta hur den där verkligheten ser ut.
Eller?
Den 16 juli registrerade KD ”Verklighetens folk” som varumärke. Hur tokigt det
än låter. Vad begreppet står för är oklart – det närmaste en definition
Hägglund kommit var på DN Debatt (17.9.2009) där han talade om ”Svenssonliv”
– men registrerat hos Patent- och registreringsverket är det likafullt.
Istället för patent borde KD satsa på poäng. En slogan måste gå att begripa.
När S i förra valet sade ”alla ska med” så var det solklart att alla skulle
med – oklart vart, dock. Barack Obamas ”Yes we can” kommunicerar förändring
och hopp på ett sätt som folk förstår och behöver inget varumärkesskydd för
att fungera.
Människor är olika, gör olika livsval, lyckas olika väl med vad de företar
sig. Att dela in människor i verklighetens folk och oss andra uttrycker i
bästa fall naivt övermod. I värsta fall en olustig människosyn.
KD borde hålla sig för gott för klyschor med luddigt innehåll och ett ”vi och
dom”.
När Hägglund talar idag borde han alltså säga att KD inte alls försöker ta
patent på verkligheten och stänga ute majoriteten av svenskarna från den.
Och när han är i farten kunde han medge att också vårdnadsbidraget var fel
tänkt, att det inte passar ihop med alliansens arbetslinje och att
nålpengarna går till familjer som också utan dem har råd att ha en mamma
hemma eller till dem som mest av allt skulle behöva den svenska förskolan:
invandrarfamiljer där barnen borde få chansen att lära sig svenska.
Det skulle bli ett tal som förtjänar sina applåder.
Idag, tre tysta semesterveckor efter det sista talet i Almedalen, då
Littorinaffären idisslas allt mer lojt i sommarvärmen, drar den politiska
cirkusen igång.
Till valet återstår sju veckor och politikerna vet att var femte väljare ännu
inte bestämt sig för hur de tänker rösta.
Idag sommartalar Hägglund på Öland, i morgon Maud Olofsson (C) i Stenfors –
sannolikt om företagande och rutavdrag, men knappast om kärnkraft. Nästa
söndag talar Jan Björklund (FP) i Marstrand – förhoppningsvis inte om skolan
utan om viktiga frågor för ett parti som heter ”liberalerna”: integritet,
samma chanser för alla, frihet för individen.
Hans tal i Almedalen bådade gott och valrörelsen har plats för mycket mer av
detta. Det är FP och C som måste hålla de liberala ställningarna i en
allians som allt mer blir ett Stormoderaterna – där M utnämnt sig till
representant för ”allmänintresset”, hur märkligt det än låter för ett
politiskt parti, som borde driva sin ideologi och tro på sin vision för
Sverige.
Lars Ohly (V) talar samma dag i Gnesta – och drömrepliken vore ”det där med
regering, det tror jag vi i V struntar i”.
Om två veckor tar de stora mått av varandra i Stockholm: Fredrik Reinfeldt (M)
håller sig ifrån skärgården denna gång och talar vid Slussen och Mona Sahlin
(S) väljer Tantolunden.
Reinfeldt borde komma ut som politiker med ett ideologiskt klappande hjärta
efter en mandatperiod då han allt mer förvandlats till en förvaltare av AB
Sverige och nu också en uttalad ”allmänintressets” leverantör.
Och Sahlin, som i veckan besökte Afghanistan, får gärna bland annat förklara
hur en rödgrön utrikespolitik ser ut i verkligheten – V vill ju dra hem de
svenska trupperna omedelbart.
Mest av allt borde alla partiledare nu berätta berättelsen om morgondagens
Sverige. Vad de själva vill göra, inte vad motståndarna gjort fel.
Denna mandatperiods internationella ekonomiska kris är en påminnelse om
politikens oförmåga att styra verkligheten – och dess skyldighet att hantera
konsekvenserna. Håkan Arvidsson fångar det på kornet i sin recension av
Sahlins valpamflett Möjligheternas land i Svenska Dagbladet:
”Politiken är i första hand varken en fråga om ’att vilja’ som Olof Palme
uttryckte det eller ’att välja’ som Sahlin säger. Politik är i allt
väsentligt en fråga om att förhålla sig till en värld av yttre
omständigheter vars makt över våra liv och öden är större än både viljan och
valets makt.”
Hur politikerna försöker domptera verkligheten, vilken riktning de väljer, det
vill väljarna veta. Både ”verklighetens folk” och alla vi andra.