Igår drog en procession genom centrala Malmö, från Ardiwan Diaa Samirs hem
nära Möllevångstorget till Triangeln – i ytterligare en protest mot våldet.
Den mördade tonåringens familj sade sig vilja ge alla Malmöbor en möjlighet
att visa deltagande. Pojkens pappa Diaa Noman är besviken över bristen på
stöd:
”Vi demonstrerade i centrum i fredags och lördags, ropade och visade bilder på
min döde Ardiwan. Men vi fick ingen respons, ingen reaktion – och ingen
respekt”, sade han i Kvällsposten.
Skulle det vara likadant om en svensk 15-åring blev skjuten?, undrar han.
Det gör jag också, och tror att svaret är ja.
En säng står tom, ett skratt hörs inte mer. En son saknas. Det är inte svårt
att känna med familjen.
Att delta i begravningen av någon man aldrig kände är trots detta inte
självklart. Det låter kanske hårt, men tystnaden handlar inte om brist på
respekt.
För många är sorg bara för privat.