KD lyckas inte sticka ut som den ”tydliga varma sociala rösten i svensk
politik” som Hägglund menar att partiet ska vara. KD:s existensberättigande
ligger i att hysa konservativa värderingar och samla upp udda
underlivsfrågor.
Hägglund är helt enkelt lite för bra för sitt parti; en lång rad liberala
opinionsbildare skulle välja honom före Odell åtta dagar i veckan – fast å
andra sidan skulle ingen av oss välja KD.
Och uppriktigt sagt har Hägglund inte lyckats när väljarstödet viker: förra
veckan landade partiet för sjunde gången i år under fyraprocentsspärren i
Synovates månatliga mätning av väljarstöd.
Kanske det är som den interna kritiken säger, att Hägglund är sliten.
Att Odell uppnått den aktningsvärda åldern 64 år är inte heller fel.
Visserligen stöder ungdomsförbundet KDU hans kandidatur, men KD är knappast
unga hipsters förstahandsval och det behövs fler goda exempel på att
erfarenhet utnyttjas också efter folkpensionsdagen.
När en ny generation politiker nu når toppen – Gustav Fridolin i MP och Annie
Lööf i Centern – morrar förre ledaren Alf Svensson som en skadskjuten björn
om åldersrasism.
Svar på tal ger KDU-ordföranden Aron Modig, som på Newsmill konstaterar att
erfarenhet långt ifrån är det enda som har betydelse: ”Politisk skärpa,
ideologisk och värderingsmässig förankring, medial fallenhet samt förmåga
att leda och engagera en rörelse är minst lika viktiga.”
Något inte minst KD behöver nu.
Vad mer än äldre är Odell?
*Värdekonservativ.
*Nyliberal, anses det.
”Jag tror det finns de som vill dra partiet åt höger”, sade Hägglund i Ekots
lördagsintervju förra veckan och menade att de vill ha stora
skattesänkningar. Han ville inte nämna namn.
*Högerkristen.
Det menar Helle Klein, Aftonbladets förra politiska chefredaktör och präst,
som häromdagen i Expressen konstaterade att samtidigt som Odell förnekar att
han tillhör den kristna högern så är han medlem i Vallentunas
pingstförsamling – som tror på intelligent design.
En svensk partiledare som inte diggar Darwin?
På direkt fråga har Odell visserligen sagt att han tror på evolutionsteorin,
men ”också på en gud som har medverkat på ett avgörande sätt till att vi i
dag har den fina värld som vi har”.
De som lanserar Odell tillhör det konfessionella lägret inom KD. Ett ledarbyte
handlar om mer än person, KD står inför ett politiskt vägval. Odell är son
till pingstpastorn Hans Carlsson som var en av pingstledaren och
Kristdemokraternas initiativtagare Lewi Pethrus’ närmaste förtrogna.
”Den balansgång mellan att vara ett udda pingstparti och ett allmänborgerligt
socialkonservativt parti som Alf Svensson under 1990-talet lyckades med
tycks ha fått slagsida. De moralkonservativa anser att sekulariseringen gått
för långt”, skriver Klein.
*Och antagligen helt rätt för KD – inte försöket till ett
kristdemokratisk parti av västeuropeiskt snitt, utan ett gammel-KD i Kristen
demokratisk samlings anda.
Odell försäkrade länge att han gör allt för att stöda Hägglund.
I söndags kom han ut som utmanare.
Fast dagstidningen Dagen, med rötterna djupt i pingströrelsen, tvivlar på att
Odell har de ”närmast omänskliga” egenskaper som krävs nu när ”splittringen
inom partiet i ökad takt manifesteras offentligt”.
Marcus Birro blir inte ny partiledare. Hans kandidatur blev kortvarig eftersom
hans arbetsgivare TV4 på goda grunder petade en programledare med så tydliga
partipolitiska preferenser.
Det går fortfarande att nominera inför rikstinget i januari, partiets
populäraste kommunpolitiker Bengt Germundsson i Markaryd, partisekreteraren
Acko Ankarberg Johansson, socialminister Maria Larsson och Uppsalas
kommunalråd Ebba Busch är namn som nämns.
Men Odell är onekligen en stark kandidat.
KD är inte klassresenärernas parti, inte företagarnas, knappast de unga
storstadsbornas eller feministernas eller de dåliga miljösamvetenas eller de
allmänborgerliga väljarnas självklara val. ”Verklighetens folk” vänder
partiet ryggen.
Ändå behövs KD.
Inte för att ge alliansen extra 4 procent – allianssamarbetet har antagligen
ändå snart kommit till vägs ände.
Nej, KD behövs för att alla med mörkblå värderingar ska hitta hem. För att de
som motsätter sig samkönade äktenskap och rätten att skaffa barn också i
familjer som inte består av mamma–pappa–barn, de som vill skärpa
abortlagstiftningen, de som vill bekämpa den kulturradikala kritiken av
kristendomen och på allvar hävdar att familjen lever farligt också ska ha en
politisk hemvist.
Utanför Sverigedemokraterna.