En tragedi. Naturligtvis.
Det var inte en enskild händelse, utan slutet på en mörk historia där ortens
värstingar under flera år har utsatt en familj för vandalisering och
trakasserier, mobbat en utvecklingsstörd 19-åring – med hotet att ”alla
handikappade skall utrotas”. Ingredienser är förstörda brevlådor, sprejade
fordon, prejade fordon, telefonterror¿
Natten till den 6 oktober 2007 stod mopedgänget, en handfull fulla
tonåringar, på familjens gård med vedträn och påkar. För att ”skrämmas lite”.
Vad gör de drabbade? Ringer polisen, förstås. Som svarar efter 28 signaler –
och flera uppmuntrande ”du-står-fortfarande-i-kö”.
När blåljusen kom var en pojke död och en skadad.
Nu röjer rätten i röran. I onsdags berättade den 50-årige mannen om sin
ångest och panik, om hur han trodde att hans barn skulle dödas, om hur han
tog sitt gevär – men sedan inte minns något mer innan han tittar ut över sin
gård och ser två kroppar. ”Då förstår jag att jag har skjutit dem.”
En hjärtskärande maktlöshet.
En pappa ville försvara sin familj när myndigheterna svek, precis som de
svikit varje gång familjen bad om hjälp. Men myndigheterna svek också
mopedgänget som fick leva rövare i byn.
Nu har ett antal anmälningar gjorts mot socialtjänst, polis och åklagare och
flera granskningar har påbörjats, bland annat hos länsstyrelsen, polisens
internutredare, Karlskrona kommun och justitiekanslern. Och landshövding
Ingegerd Wärnersson vill att länsstyrelserna skall få i uppdrag att granska
helheten.
Bra. Lysande, även om det låter vagt bekant. Kanske får vi nu veta varför
ingen brydde sig tillräckligt om tonåringarnas framfart för att sätta stopp
för den.
Var fanns alla vuxna?
Var fanns polisen?
Samma helg som pappan i Rödeby kortslöt sparkades Riccardo Campogiani ihjäl
på Kungsholmen i Stockholm. Strax innan han skulle fylla 17. Ett ”vad glor
du på” eskalerade tills det hela gick överstyr.
I måndags dömdes tre av de inblandade till tre års sluten ungdomsvård för
grov misshandel och grovt vållande till annans död.
Fylleslagsmål är inget nytt. Att testosteron och sprit kan vara en
livsfarlig blandning är känt. Men den här glammiga festen med öl och
champagne och medhavd sprit var ett 15-årskalas. Gästerna får inte handla på
Systembolaget på flera år. På krogen är de inte välkomna.
Vad hände med tårta och ”Ja, må hon leva”?
Var fanns alla vuxna?
Och var fanns polisen?
Som så ofta: inte där. Inte på plats när det gällde.
Polisen har inte allmänhetens förtroende, det visar en rad mätningar. Och
myndigheten verkar äntligen ta kritiken på allvar. I veckan gick
tillförordnade rikspolischefen Bengt Svenson ut med att arbetet läggs om:
fler poliser skall ut på gatorna. ”Genom en synlig och närvarande polis kan
vi bidra till att brott som annars skulle begås inte blir begångna.”
Utmärkt.
Polisen måste finnas där folk finns, på tider då poliser behövs. Men att
synas räcker inte, det gäller att verka: att utreda brott och sätta dit
buset.
Alternativet är att allt fler uppgifter tas över av andra.
Redan nu är det väktare vi ser på gator och torg – och till nyligen stod
väktare med alkomätare i näven i Ystads hamn. Väktare med varierande
utbildning och diffust mandat tar över – och det blir allt mer otydligt att
det är polisen som skall ha våldsmonopolet i vårt samhälle.
Det är olustigt.
Men ännu otäckare blir det om otrygga grannar bildar medborgargarden.
Eller om fler föräldrar ser sig tvungna att ta lagen i egna händer.
Eller om fler beter sig som om lagen i flera amerikanska delstater gällde
också hos oss, så att den som skjuter någon i sitt eget hem har rätten på
sin sida – det gäller bara att visa att inkräktaren är skyldig till olagligt
intrång.
Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, konstaterade häromdagen i Svenska
Dagbladet att den amerikanska lagstiftningen åtminstone gör tydlig skillnad
mellan den som går till orättmätigt angrepp och den som blir utsatt, alltså
mellan förövare och offer: ”Den som tränger sig på för att trakassera,
vandalisera, hota och misshanda kan helt enkelt inte göra anspråk på en rätt
att slippa utsättas för dödligt våld.”
Det känns rättvist.
Men vill vi ha det så? Dödsstraff utan rättegång?
Knappast.
Men inte heller ett samhälle där det inte går att skydda sig mot
vettvillingar. Där ordningsmaktens svar på rop om hjälp är
”du-står-fortfarande-i-kö...”