Vilja av stål

Heidi Avellan.

Mäktiga kvinnor som gjorde 2011 till just 2011?

Tysklands förbundskansler Angela Merkel, denna eurons envetna förkämpe, förstås.

Financial Times väljer Christine Lagarde som för ett halvår sedan utsågs till chef för Internationella valutafonden efter sin testosteronstinne landsman Dominique Strauss-Kahn. Då hade hon redan varit ”första kvinna någonsin” som Frankrikes finansminister.

Hon är påpassad, konstaterar FT, aldrig förr har en kvinna haft så mycket makt över de globala finanserna.

Och hon viftar inte undan det där med ”kvinna”, hon är glamourös och feminin och skämtar om att finanskrisen hade sett annorlunda ut med ett ”Lehman Sisters” och att eurons skakiga grund har skapats av ”founding fathers”, inte av mammor. Hon menar att fler kvinnor skulle göra finansvärlden sundare.

Kanske det.

Fast kön i sig räcker knappast – med tanke på en som kommer att göra 2012 till just 2012.

Margaret Thatcher.

Kvinnorna tar sakta plats i affärsvärlden. I politiken har könsblindheten hunnit längre, men ännu på 80-talet var kvinnor med makt sällsynta.

Då blev en stark kvinna ifrågasatt – också som kvinna.

Margaret Thatcher var allt det där som är så skrämmande.

Perfekt till det yttre, frisyren i ordning och pärlor kring halsen, och samtidigt med en vilja av stål. Inte blev det bättre av att hennes ekonomiska politik var iskall.

Den 19 januari 1976 gick Thatcher i ett tal till hårt angrepp mot Sovjetunionen, bland annat för att ”de sätter vapen före smör”. Sovjetiska mediers svar blev att döpa henne till Järnladyn.

Frankrikes president François Mitterrand drog sig inte heller för att recensera: ”Hon har Caligulas ögon och Marilyn Monroes mun”.

Hemma i Storbritannien fick hon ett annat öknamn redan 1970 då hon som utbildningsminister drog in mjölken för lågstadiebarn: ”Mrs Thatcher, Milk Snatcher”.

Kvinnostyrka retade inte bara i Storbritannien: finansminister Anne Wibble (FP) var en förebild under tidigt 90-tal, smart, kunnig, liberal. Men Mona Sahlin (S) brukar berätta hur ”gubbarna i LO” skämtade om Wibble och sade att hon ”är så torr att hon menstruerar pulver”.

Klassisk manlig härskarteknik. Förminskning och förlöjligande.

Mjölken var en ouvertyr till Thatchers tuffa ekonomiska politik, nyliberal och monetaristisk: entusiasterna pekar på att den ledde till ett ekonomiskt uppsving, kritikerna på att thatcherismen drabbade de fattiga.

Nedskuren välfärd, privatiseringar, tumskruvar på fackföreningarna och nedlagda gruvor – med den stora gruvarbetarstrejken 1984–85 som följd – skulle rädda en brittisk ekonomi i ruiner, med ständiga strejker och hög inflation. Chockterapin ledde till hög arbetslöshet och djupa klyftor i samhället.

Eftermälet blev trots allt att hon räddade ekonomin och lite folkkär blev hon med segern i Falklandskriget.

Thatcher uppfyllde aldrig förväntningarna på en ”kvinnlig politiker”, hon framstod aldrig som en empatisk person med fokus på mjuka frågor. Med detta viftades hon undan bland särartsfeminister. Att vänsterfeminister tyckte så illa om henne hade flera skäl. Själv skulle Thatcher aldrig ha drömt om att kalla sig feminist överhuvudtaget.

Men det var helt comme il faut att påstå att hon liksom sålt sin själ och böjt sig för patriarkatet för att få makt.

Nonsens, förstås, men intressant. Frågan är om det fortfarande finns gränser för vad kvinnliga politiker får göra.

Christine Lagarde är medveten om att också hon är en förebild, ”en del unga kvinnor blir inspirerade av mig”. Hon försöker hålla den tanken ifrån sig, men håller med Jean-Paul Sartre: du är vad andra människor ser dig som.

Abi Morgan, manusförfattare till Järnladyn – en film som marknadsförs som ”en gripande historia om en kvinna som kom från ingenstans, trotsade klass- och könsbarriärer och gjorde sig hörd i en mansdominerad värld” – är övertygad om att Thatcher inspirerat en hel generation kvinnor, oavsett om de gillade hennes politik eller inte.

”Hon kom fram under 50-, 60-, 70- och 80-talet då sexismen var uppenbar i vardagen på ett sätt som vi moderna kvinnor inte upplever”, säger Morgan i FT.

Också i dagens Sverige finns unga politiker som ser upp till Thatcher.

”Hon hade verkligen råg i ryggen och visade var skåpet ska stå”, säger Centerpartiets nya ledare Annie Lööf i tidningen Legally yours.

Två decennier har gått sedan ”Maggie” fälldes. En ny generation har vuxit upp och dagens ekonomiska kris påminner om att sunda statsfinanser och ekonomisk tillväxt är välfärdens bästa vän.

Men också i backspegeln framstår thatcherismen som iskall. Och ladyns Europaavoghet är lika fel idag som då.

Samtidigt:

Thatcher var starkt idédriven. Hennes ryggrad är intressantare än hennes kön – något som också en feminist kan beundra.

Författare: Heidi Avellan
Publicerad 16 december 2011 21.39
Uppdaterad 17 december 2011 00.03

Heidi Avellan
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu