Skoskav i själen

Så beskrev Jesús Alcalá läget i söndags i Svenska Dagbladet:

Hjalmar Strömerskolan i Strömsund anmäldes till Diskrimineringsombudsmannen för att den gör så lite åt de trakasserier som muslimska män utsätter sina kvinnliga klasskamrater för i vuxenutbildningen för invandrare. När muslimska fundamentalister från främst Uzbekistan åberopade religionsfriheten för att trampa på sina kvinnliga klasskamraters mänskliga rättigheter tog skolledningen inte strid.

Hårresande.

Och ett svek – eller snarare två: ett svek mot de grundvärderingar som gäller i vårt samhälle och ett svek mot de kvinnor som kommit hit. På samma sätt är det ett svek mot invandrarflickor som slipper simundervisning eller sexualundervisning för att deras föräldrar anför religiösa argument. Och flickor som på annat sätt tvingas leva enligt värderingarna i en medeltida hederskultur.

Normerna gäller alla – också religiösa fanatiker.

Här finns inget förhandlingsutrymme.

Det är när fall som dessa kommer upp som jag funderar över om det kanske, kanske ligger något i den danska kritiken: att det gått över styr, att svenskar är konflikträdda och låter halalhippierna styra.

Fast just den kritiken slår i så fall tillbaka på Danmark. Så sent som i vintras var det aktuellt med enkönade föräldramöten i Köpenhamn, så att mammorna kunde komma till skolan. En del muslimer vägrar låta sina fruar delta i möten där det finns andra män.

Lika undfallande för en patriarkal förtryckarkultur där som här.

Lika galet.

Lika främmande för samhällets kärnvärden.

Och egentligen gäller den aktuella danska debatten om svensk demokrati något annat.

När danska politiker ifrågasätter svensk demokrati och ropar på valövervakare så är utspelet riktat till en hemmapublik. Eller som statsminister Fredrik Reinfeldt formulerade det i SVT:s utfrågning i torsdags:

”Det får förmodligen skrivas upp på ett annat konto.”

Drivkraften är det dåliga samvetet. Skoskavet i själen.

Danskarna sviker sin humanistiska liberala tradition med hårda invandringslagar och en allt mer uttalad rasism i samhällsdebatten. De skäms – och vill inte vara ensamma om skammen.

De vill ha en ”kompis i skamvrån”, för att citera Lars Dencik, professor i socialpsykologi vid universitetet i Roskilde.

Det hela började med beskedet att TV4 inte visar Sverigedemokraternas valreklam – inte för att den kommer från SD utan för att ansvarig utgivare anser att just denna film kan bryta mot radio- och TV-lagens demokratiparagraf och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), att den kan vara hets mot folkgrupp.

Ett rimligt beslut – som bara ansvarig utgivare kunde fatta. Men tydligen obegripligt i Danmark, satirkrisen till trots.

Föga förvånande var Dansk folkepartis ordförande Pia Kjærsgaard först ut med att hojta ”censur”. Mer seriösa debattörer hängde på, kanske i tron att detta skulle vara ett myndighetsbeslut eller ett politiskt beslut.

De missar att på samma sätt som den danska regeringen varken ville eller kunde följa rasande arabstaters krav och ingripa mot Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer är detta inte en fråga för någon annan än utgivaren på TV4.

Debatten om hur lågt i tak det är i Sverige bara mal på.

Debattörerna kan inte skilja mellan censor och redaktör, de förstår inte vad pensionsbromsen innebär – och missar därmed precis som SD att pensioner inte är kopplade till invandringen, de uppvisar noll koll på svenskt valsystem.

Allt genomsyrat av lusten att peka finger på Sverige, en genompräktig Bror Duktig som alltid vet bäst, ett land så nära och lika, men samtidigt så anderledes.

Därför kommer den danska debatten också i fortsättningen att påstå att man i Sverige inte får diskutera invandringen, att SD tystas, att politikerna och medierna lägger locket på.

Rent nonsens.

Också de mest dåraktiga åsikter får luftas. En del av den lokala valkampanjen här i Skåne ger med råge syn för sägen.

Invandringen diskuteras och justeras, under denna mandatperiod har regeringen öppnat för arbetskraft och stramat åt för anhöriginvandring.

Den misslyckade integrationen måste rentav diskuteras. Men utifrån fakta, inte fantasi.

Och mitt i allt detta finns något som inte kan ruckas på: gemensamma lagar och normer, som likhet inför lagen, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, jämställdhet och respekt för den sekulära staten.

De gäller för alla i Sverige.

Att runda dem är ett svek mot grunden för vårt samhälle och alla som bor här.