Mammor, inte gurkor

Tag föräldraförsäkringen.

Sammanlagt 480 dagar per barn – för mamma eller pappa, fast minst två månader till den andra föräldern. Dagar som kan användas flexibelt. Ett generöst system, helt enkelt.

Eller tag bra dagvård till alla barn.

Då går det att kombinera arbete och familj. Då behöver ingen välja bort det ena eller det andra, jobb och karriär eller föräldraskap.

Det borde vara självklart. Inte bara i Sverige.

Men veckans beslut i EU-parlamentet är en påminnelse om att det finns skäl till att Sverige räknas till världens mest jämställda länder – och en förklaring till att födelsetalen är relativt höga just här.

Ibland är Sverige helt enkelt bäst.

EU har tagit sig an mammaledigheten. Precis. Inte föräldraledighet. Inte barnledighet. Utan mammaledighet.

EU-parlamentet har röstat för att mammor skall ha rätt till minst tjugo veckors ledighet, jämfört med dagens fjorton och att de måste vara hemma sex veckor direkt efter barnets födsel. Medan pappor skall ha rätt till två veckors ledighet. Fast bara om de vill.

Mammorna skall få full ersättning under hela ledigheten, också i de länder där det är arbetsgivaren som ensam står för fiolerna. Och får alltså inte jobba efter förlossningen, vilket gör många ansvarsfulla jobb onåbara för unga kvinnor.

I ett nafs lyckas EU-parlamentet alltså göra kvinnor i fertil ålder ännu mindre attraktiva på arbetsmarknaden.

Förhoppningsvis lyckas ministerrådet stoppa detta.

Men att frågan alls kommit upp är en påminnelse om att det finns saker som helst avgörs hemma. Nationellt.

Det är oklokt att släppa iväg frågor som gäller familj, könsroller, moral och jämställdhet till denna klubb där gamla traditioner och påven har ett alldeles för stort inflytande.

Och de länder där urtida könsroller och påven härskar har ett hemarbete att göra först.

Europarådets nya rekommendationer kring abort kan göra en mörkrädd: inte bara enskilda anställda inom vården utan hela sjukhus har rätt att vägra att utföra aborter.

Ett nederlag för fri abort och kvinnors rätt att själva bestämma över sin kropp.

Och tokigt nog kommer initiativet från Sverige.

Det var Carina Hägg (S) som i en motion 2008 lyfte frågan och syftet var att stärka aborträtten.

Välment, men fel tänkt. Ett praktexempel på att bara för att svenskar tycker att vår modell är världsbäst så är det inte självklart att världen väljer den.

EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson (S), tidigare metallbas i Göteborg, försvarade häromdagen på DN Debatt EU-mammaledigheten och hävdade att ”även om det inte handlar om någon särskilt radikal förändring, flyttar de föreslagna minimikraven tydligt fram positionerna på jämställdhetsområdet i så gott som hela EU”.

Han tillade att ”ökad jämställdhet är lönsamt för samhället” och just på den punkten går det att hålla med honom.

Men han missar grundfelet.

Detta är inte en jämställdhetsreform. Tvärtom. Mera tvång för individen, betoningen att barn i första hand är kvinnors ansvar och hårdare krav på arbetsgivaren är ren backlash för kvinnorna.

Fast Ludvigsson nappar problemformuleringsprivilegiet och påstår att kritiken handlar om en avoghet mot unionen. ”För mig är det uppenbart att vi måste få stopp på det mediala och politiska nejsägarmaskineriet i EU-frågor.”

Han skäller vid fel träd. Att ”mallen fanns redan från början – Sverige är bra och EU är dåligt” är rent nonsens. Maktspråk.

För att undvika alla missförstånd:

Sydsvenskan har genom åren varit en av de mest EU-positiva rösterna i den svenska mediekören. Det betyder inte att unionen inte skall granskas och kritiseras. Det innebär inte att EU skall diktera vad som är jämställt. Det är inte liktydigt med att minsta gemensamma nämnare för medlemsländerna är en lagom nivå för familjepolitiken.

Klåfingrighet gör inte EU mer populärt. Unionen skall hålla tassarna borta från detaljregler som sköts bättre på det nationella planet.

Vem minns inte böjningen på gurkorna ...

Istället för att detaljstyra ledigheten borde EU fundera över hur det kunde bli mer attraktivt att skaffa barn: 2,1 barn per kvinna är den nivå som krävs för en befolkningsutveckling i balans, är födelsetalen lägre – och det är de – minskar befolkningen.

Svaret är dagis.

Statistiska centralbyrån visade häromåret i en europeisk jämförelse att det föds fler barn per kvinna i länder med väl utbyggd offentlig barnomsorg också för barn under tre år. Som Sverige.

Förvånad, någon? Om en familj – eller mamma – kan räkna med bra dagvård för barnet så är det lättare att våga skaffa barn.

Sverige är inte bättre än resten av Europa.

Att anpassa vår familjepolitik och jämställdhet efter de 27 ländernas lägsta nivå är likafullt galet. Så säljs ett sekel av kvinnokamp – senare jämställdhetsarbete – ut.