Vem är Olof Palme?

Olof Palme må ha varit en av Sveriges främsta 1900-talspolitiker, kanske den främste, och många menar att han fortfarande är viktig. Men sedan skotten på Sveavägen har en hel generation fötts och gått ut i vuxenvärlden – utan att ha upplevt denna S-profil. Och sedd genom historiens lins riskerar den en gång så kontroversielle att bli alltmer suddigt helgonlik.

Orättvist. Och knappast i Palmes smak.

Visst minns också jag exakt när jag hörde det: klockradion gick igång med en nyhetssändning i den tidiga morgonen, efter en av de många studentfester som hörde till tillvaron då. Där låg vi, liksom stumma i kroppen och försökte ta in beskedet.

Så jag minns hans död.

Hans liv minns jag uppriktigt sagt sämre, så de många nya böckerna är välkomna.

Grundligt och gediget skriver professor Kjell Östberg i sin tvådelade biografi, "I takt med tiden" och "När vinden vände" – det som fångar mig mest är den unge Palme, studentpolitikern från överklassen som via sina internationella engagemang dras in i socialdemokratin.

Berggren lyckas måla upp Palmes samtid, inte minst med hjälp av populärkultur, och placerar sedan sin huvudperson mitt i målningen. Vilken av bilderna – samtiden eller Palme – som fascinerar mest varierar genom boken, men hur som helst är detta riktigt njutbar närtidshistoria.

Risken finns att Palme skyms av Palmemordet, att det politiska arvet bleknar intill det nationella traumat, precis som ekonomen Klas Eklund, en gång nära medarbetare till Palme, skriver i Bonniers statsministerserie:

”Än i dag uppväcker skandalen, dokumenterad i böcker och film, en olust som bidragit till att fördunkla minnet av den politiker vars död var upprinnelsen till hela affären.”

Vilka avtryck på samhället lever kvar?

Hanteringen av löntagarfonderna var ett misslyckande och inte heller den ekonomiska politiken var lyckad, konstaterar Eklund, men många reformer består:

Studiemedelssystemet, enhetsskolan och jämställdheten – som med särbeskattning, föräldraledighet och dagis har blivit en självklar del av den svenska vardagen. Reformeringen av arbetsrätten – på gott och på ont.

Viktigast är ändå det ”svenska experimentet” med en utbyggd offentlig sektor, höga skatter, ett omfattande trygghetssystem och små inkomstklyftor – en modell som också dagens borgerliga regering värnar, fast med sänkt skattetryck.

Som internationalist väckte Palme respekt, särskilt i tredje världen.

Men vem var han?

Ingen gåta alls, menar Eklund: ”Han kallade sig själv ’demokratisk socialist’ och det var precis så han såg sig.” Välförankrad i sitt parti, till vänster om mitten i sociala frågor och utrikespolitik, till höger i ekonomisk politik. Och skicklig:

”Palme gjorde reformismen spännande.”

Med åren bleknar ändå den verklige Palme – och var och en kan skapa sin egen bild.

Göran Greider hävdar i sin nya bok "Ingen kommer undan Olof Palme" att eftervärldens bild är skev när Palme framställs som ensam och Statsman. Enligt Greider måste Palme ses ”i ljuset av den samhällsomvandlande rörelse han under några årtionden ledde – först då blir han begriplig”.

Inte individen, utan rörelsen.

Greider menar att Palme i själva verket ”förblivit något av en icke-person i det politiska livet sedan han mördades”. Också i sitt eget parti: Anna Lindh kunde hämta moraliskt stöd från arvet efter Palme, men inte Göran Persson. ”För den socialdemokratiska ledningen tonade arvet från Palme bort liksom i tysthet.”

Samtidigt är Greider helt övertygad om att Palme har något att säga vår tid. I bokens avslutande dikt skriver han:

”Om politiken är musik bidrog han med en

djupare klangfärg, absolut samtida

och därför når den oss också nu.”

Hade Sverige varit annorlunda om Palme fått leva?

Han skulle idag ha varit 84 år gammal och med största säkerhet ha lämnat politiken. Så även om ingen av de herrar som nu nämns som näste partiledare – Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg – kan mäta sig med honom vad gäller karisma och driv så är det tveksamt om han skulle ha haft någon större betydelse för dagens S.

En krass gissning är att Palme hade varit en föredetting – men att mordet gjort honom odödlig.

Det enda som är klart är att om han inte hade skickat hem sina två livvakter den där februarikvällen, om makarna Palme hade stannat hemma, om dåvarande TCO-ordföranden Björn Rosengren hade erbjudit dem skjuts hem från biografen Grand efter ”Bröderna Mozart” som han tänkte, om paret Palme hade valt tunnelbanan ...

Om.

Så hade Sverige sluppit ett nu kvartssekellångt trauma.

Men det betyder inte att landet vore annorlunda.