Gråda(S)ket

Politiker är i regel grå, konstaterade Jörn Donner nyligen i P1, men fortsatte: Olof Palme var inte grå.

Nej, minsann, Palme inte bara ville, utan drev också igenom sin vilja – tänk huvudlösa löntagarfonder och sanslösa skatter. Samtidigt vågade han – tänk hur han idag hade fördömt regimerna i Nordafrika och fogat Muammar Kaddafi till listan över dessa ”satans mördare”.

Mycket var han, men inte grå.

Noga räknat så är inte heller Mona Sahlin grå, i sina bästa stunder, även om hon tappade färg när hon som tredjehandsval utsågs till partiordförande.

Med partiledarvalet i S återställs nu ordningen. Grått är åter det nya gråa.

Det är lätt att bli uppgiven när hela debatten om Socialdemokraternas så angelägna förnyelse, om de nya idéerna, de nya visionerna, den nya politiken, slutar i ett trött läggspel.

Nu har den vita röken stigit från Sveavägen 68. Namnet på den som föreslås bli Sahlins efterträdare hittades ”en bit ner på listan”, för att citera Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson – vilket i klartext betyder att hans mandat är svagt; det är en som inte uttryckligen sagt nej och som inte uttryckligen fått ett nej från starka partidistrikt:

Håkan Juholt – med Carin Jämtin som sidekick.

Det enda förvånande är att båda räknas till vänsterfalangen, annars skall de tillsammans täcka in så mycket som möjligt – man–kvinna, lantis–stockholmare, nytt–gammalt ...

Valberedningen verkar ha fått kalla fötter när kongressen närmade sig utan att partiet kunde enas kring en kandidat. Får man tro Ekot kördes högerfalangen över i veckan: från att det skulle råda konsensus kring en kandidat var det plötsligt majoriteten som skulle bestämma och högernamnen försvann.

Att motståndarna nu kritiserar Håkan Juholt för maktspel är väl det bästa som kan sägas om honom: en som vill ha makt och agerar för att få den. Annars är hans meritförteckning kort. Och visst kan det finnas gråare sossar, men inte blev Juholt vald för att han är så färgstark.

Förändring? Förnyelse? Svårt att tänka sig.

Ändå får ombuden på stämman om två veckor snällt finna sig i att ap­plådera beslutet. Den gamle LO-basen Stig Malm är mer än vanligt välformulerad i sin ilska över detta ”spektakel”:

”Vi är valda för att gå dit och välja en partiledare, inte för att gå dit i stalinistisk anda och rösta på det vi blivit tillsagda.”

Lagom till första maj 2009 kom Den grå vågen – tankar om en ny socialdemokrati, skriven av ”ett gäng sossar som alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem”. Även om dessa har diskuterats både förr och senare är de unga fritänkarnas bok värd att ögna en gång till i dagens S-vägval.

”Det hjälper inte hur många Olof Palme-citat man än staplar på varandra, eller hur mycket det socialdemokratiska partiet än fjäskar för sin egen historia, inget av det kommer att ta rörelsen framåt. Riktning måste hämtas ur en analys av nuet”, konstaterade redaktören Katrine Kielos.

Boken pekar på problemet med att formulera en berättelse för framtiden: den som ställer gårdagens frågor får gårdagens svar. Det spelar också en viss roll vem som får frågan; samma gamla svarare ger samma gamla svar.

Som Kielos skriver:

”När partiet talar idag, talar man främst genom sövande, humorlösa, monotona pressmeddelanden, informationsbroschyrer, och ’din-åsikt-är-viktig-skriv-till-vår-arbetsgrupp’. ”

I boken återges en Ekotintervju där Mona Sahlin analyserade fenomenet Barack Obama med att han ”gett oss idéer om hur man kan ha direkta kontakter med väljarna och medarbetarna i en kampanj via nätet”. Men det stora i Obamas kampanj var inte internet, det var ”att kampanjens ledning vågade släppa på kontrollen”.

I dessa dagar när det talas så mycket om sociala mediers betydelse för revolterna i Nordafrika kan det vara klokt att minnas att medierna bara är verktyg. Det avgörande är alla de unga som tröttnat på att förändring inte tycks möjlig och som handlar utifrån detta.

Ett Sverige som inte längre är socialdemokratiskt i grunden ställer nya krav på partiet. Nu, som på Palmes tid, handlar politik om att vilja, om att formulera en egen tydlig politik utifrån dagens verklighet. Här går S bet.

Det gäller också att fånga upp medelklassen i storstäderna, utan den vinns inga val. Med två vänstersossar i topp blir det svårt.

Tyvärr – för S, men också för Sverige.

En trött Förvaltarallians skulle behöva en kaxig opposition. Med ett gråare S blir hela landet grådaskigt.