Ja, längst på dagis vinner

En undersökning från fackförbundet Kommunal visar att många föräldrar försöker hämta sina barn tidigt för att ”alla andra” gör det: var fjärde senast klockan fyra och över hälften före halv fem.

Om detta skrev jag en krönika häromveckan och reaktionerna blev många:

”Kan det inte vara så att föräldrar hämtar sina barn tidigt för att de vill träffa och vara tillsammans med sina barn?”

Absolut.

”Jag jobbade jättemycket innan jag fick barn och kommer säkert att jobba mycket när bägge barnen börjar skolan, men under dessa år går jag ner i arbetstid och inkomst för att jag anser att det finns viktigare saker i livet. [...] Jag skulle välkomna politiska insatser som ger fler föräldrar möjlighet att hämta tidigt när barnen är små under förutsättning att män antas ta ett lika stort ansvar som kvinnor och att alla oavsett inkomst får samma möjlighet.”

De flesta ser säkert barnen som viktigast, men alla kan inte bestämma sina arbetstider.

”Jag kommer sluta 16.30 i Fosie och Västra Hamnporten stänger 17.00, stress, stress och 0 chans till 5 minuters övertid.”

De flesta ser också förskolan som något mer än barnförvaring:

”Det som är konstigt är att till exempel Uppland med bl a Stockholms stad har erbjudit 30 timmar dagis sen ca 10 år till samtliga barn. Barn till långtidsarbetslösa och föräldralediga har haft i princip samma rätt till språkutveckling och social kompetens som barn till arbetande föräldrar. Jag upplevde också integrationen i Stockholm som betydligt bättre än den jag ser och upplever i bl a Malmö och Burlöv.”

Men stora barngrupper oroar:

”Efter påtryckningar från oss föräldrar gjordes ljudmätningar under en ’vanlig’ dag. Resultaten var förödande. Våra barn kommer inte få några bestående hörselskador, men ljudnivån är alldeles för hög och kan påverka dem på andra sätt, nämligen med stress, huvudvärk och oro.[ ...] Jag har gått ner i arbetstid för att jag själv vill och kan. Men om jag inte hade haft denna möjlighet, då hade jag nog inte känt mig som en speciellt lyckad förälder.”

Skolverket sätter gränsen för att barnen skall utvecklas vid högst femton per barngrupp – även om detta varierar med ålder, bakgrund och individuella behov, som Sydsvenskan skrev i tisdags.

I 29 av Skånes 33 kommuner är det för många barn i grupperna. Malmö är sämst bland storstadsregionerna med 18,4, för Vellinge är siffran 17,8 och för Burlöv 16,7. Lund ligger bättre till, med 14,2 barn per avdelning.

Det handlar om hur många barn varje vuxen har att ta hand om – hur många en famn kan rymma och ett par händer trösta – och hur många barn som trängs i lokalerna och på gården. Att många barn på en trång yta leder till stress och sorl och inte är bra för barnen behöver man inte vara pedagog eller stressforskare för att fatta.

Det måste också politiker förstå.

Längst på dagis vinner, påstod jag i min krönika. Men vad gör de på dagis efter tre? I bästa fall har de det bra – och då blir resultatet win-win-win:

Föräldrar slipper vardagsstressen med ett hjärta som liksom vuxit fast i halsgropen.

Samhällsekonomin vinner på att de vuxna hinner göra sitt jobb bra.

Viktigast av allt är att barnen också kan ha det bättre på dagis än med en stressad förälder eller barnvakt hemma:

”Jag hade barn på dagis på 80-talet och hämtade kl 2 tre dagar i veckan och min man eller jag kl 5 två dagar i veckan. 2-dagarna var det svårt att få barnet med sig för då var de oftast ute och lekte och hade kul. [ ...] Dagarna då vi hämtade kl 5 däremot var de ofta sista barnet kvar och satt och lade pussel, spelade spel eller läste en bok tillsammans med en personal. Man märkte att både barnet och personalen tyckte att detta var en mysig stund och barnet fick ensamt all uppmärksamhet. [ ...] Mina tre, idag vuxna barn, ser tillbaka på sin dagis-tid som en lycklig tid”, skriver en läsare.

Utvecklingen går i fel riktning. Den svenska förskolan som tjänat som modell också internationellt rustas ner. Ambitioner prutas från pedagogiskt angelägen verksamhet till någorlunda sjyst förvaring.

En skam.

Vems är felet? Inte tidighämtarnas, självfallet inte, utan politikernas.

Barnen är det dyrbaraste vi har, en investering i framtiden. ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten”, för att citera Björn Ranelid.

Dåliga dagis ger inte bara föräldrar dåligt samvete, de drabbar inte bara arbetsgivarna. Barnen betalar det högsta priset, men också kostnaderna för samhället ökar om barn mår dåligt.

Dåliga dagis är ett svek från vuxenvärlden. Det har vi inte råd med.