Därför bör Sverige avskaffa monarkin

Ur Mobergs förord till andra upplagan, 1965:

Bokens mottagande hos kritiken år 1955 förvånade mig inte. Därför är jag republikan är en kampskrift, riktad emot Sveriges statsskick och därmed också emot den del av Sveriges folk, som vill behålla detta statsskick. Den är skriven i avsikt att såra monarkisterna. Den vill komma åt den undersåtlighetens anda, som alltjämt tar sig så starka uttryck hos en mängd svenskar. Den vill förlöjliga servilismen och kryperiet, som frodas i atmosfären kring den kungliga tronen. Den vill fånga in och visa fram de andliga oarter, som det monarkiska statsskicket alstrar. Skriften vill angripa kungafjäsket och hovmannamentaliteten – allt detta som vi skulle befrias ifrån, om kungligheten och hovet finge avflytta till sin naturliga hemvist: Museet.

Författaren ville reta lakejsjälarna!

De recensioner som mötte Därför är jag republikan var – på ett par undantag när – reserverade, avvisande eller rent nedgörande. Mina kritiker ingick naturligtvis icke på något sätt i bemötande av mina argument: man får aldrig svar på tal i en debatt i Sverige. Man talar alltid om något annat. Det blev alltså huvudsakligen ilskna glåpord eller överlägsna fnysanden i recensionerna ...

Kritiken förvånade mig sålunda inte, men det gjorde däremot publiken: 40 000 exemplar av Därför är jag republikan gick åt.

Det lovar gott för Republiken Sverige.

Stockholm i december 1965

V.M.

■ ■ ■

Rikets högsta ämbete bör icke besättas genom börd eller arv, alltså av slumpen, utan genom ett av folket verkställt val bland personer som genom ådagalagda egenskaper visat sig vara skickade för detsamma. Även för de lägsta ämbeten krävs det vissa bestämda meriter, och varje ämbete tillsättes, när lagen följes, genom en tävlan på jämlik fot emellan de sökande. För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det allra högsta ämbetet skall ärvas. I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen.

Regeringsformens tredje paragraf stadgar att konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade [kapitel 5, paragraf 8 i dagens regeringsform, redaktionens anm]. Självklart borde rikets högsta ämbete också för innehavaren medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken som en helt oansvarig person. Det finns en maxim som utgör själva grunden för ett rättssamhälle – budet som lyder: Alla medborgare är lika inför lagen. Det är teoretiskt möjligt att även en monark kan begå lagstridiga handlingar, men de skulle alltså icke kunna beivras. I och med att en enda person upphöjes ovanför lagen upphäver vårt statsskick även det demokratiska rättssamhället.

En fullt genomförd demokrati kräver sålunda republik med ett folkvalt statsöverhuvud. Dock anser jag de båda skäl som ovan anförts för monarkins avskaffande vara mindre väsentliga än ett tredje, som icke är av politisk natur. Detta tredje skäl framträder med stor styrka i det aktuella läget i vårt land, i Sverige av år 1955. Det faller oss dagligen i ögonen och pockar på uppmärksamhet; det fordrar en utförligare behandling.

I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt, som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten. Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva även om det inte är dess avsikt. Till konungen och hans hov hör lakejen, och kungadömet har alltid alstrat lakejsjälar eller vad vi kallar hovmannamentalitet: Denna beskäftighet hos människor, som i varje situation är beredda att stå sin härskare till tjänst.

■ ■ ■

De som systematiskt odlar kungamyten som ett matnyttigt journalistiskt objekt hyser naturligtvis inga högre tankar om sina läsares kritiska omdöme eller andliga tillgångar i övrigt. Dagens Nyheter som på ledarplats utövat verkningsfull kritik av kungafjäsket har beskrivit våra undersåtar sålunda: ”Personer med outvecklat intellekt, ringa kunskap och sinne för billig romantik – det är dessa tomma och dumma ansikten, som garnerar gatorna vid parader och fyller kyrkorna vid fina begravningar.” Därmed karakteriserade alltså tidningen den del av sin läsekrets, till vilken den vänder sig med sina hovreportage.

Jag delar inte den illusionslösa uppfattning om människan, som är tillskyndare till kunga- och hovjournalistiken. Jag har en högre tanke om pressens uppgift: Den fria pressen i en demokratisk stat har ett ofrånkomligt ansvar i sin egenskap av opinionsbildare och en lika ofrånkomlig upplysningsplikt. En del av våra tidningar – jag understryker en del – har skamlöst svikit denna sin plikt.

■ ■ ■

Anhängarna av monarkin som styrelseform menar, att en konungs uppgift i en demokratisk stat huvudsakligen är representativ: Regentens verkliga kall är att utåt och inåt företräda Rikets Majestät eller Nationens Fana eller vad det nu allt heter. De gör gällande, att han genom arv och uppfostran är mera skickad till detta än varje folkvald statschef. Det medges också gärna, att en konung av Guds nåde är en mera dekorativ gestalt än en president, vad allt det yttre angår. Kring ett kungligt framträdande utvecklas alltjämt en stor apparat, det är glans och ståt och pompa – det är någonting för folket att få. Men det saknas en inre självklarhet i arrangemanget. Det är ihåligt. Alltjämt framträder Majestätet med alla maktens attribut och tecken och symboler, men han saknar makten själv. Han bär härskarens krona och mantel, men härskar inte mer. Han uppträder som i ett skådespel. Hans makt är teaterkungens.

■ ■ ■

Men nog skulle väl vi svenskar kunna representera landet utåt med något annat än kvarlevorna av vår gamla kungliga härlighet. Ur museal synpunkt blir visserligen vår kunglighet av allt större intresse för besökande främlingar, eftersom monarkierna ute i världen blir allt färre och kungarna allt sällsyntare. Men det moderna Sverige består inte i första hand av vårt uråldriga kungadöme. Säkerligen kan vi hitta något för vår nation mera säreget att framvisa, något av verkligt värde, som utökar utlänningars kunskap om landet. Vi kunde företrädas av nationella prestationer inom kultur, konst, teknik och industri i stället för av kungaprål och tomma ceremonier.

■ ■ ■

Anhängarna av monarkin som styrelseform anser vidare att det överensstämmer med demokratisk ideologi att behålla kungen i en folkstyrd stat, emedan han, enligt konstitutionen, icke personligen utövar någon politisk makt. De har till och med betecknat Sverige som en mönsterdemokrati, där det suveräna folkets vilja aldrig skulle ha satts åsido av kungamakten.

Historiska fakta dementerar emellertid uttryckligen påståendet om ett dylikt idealtillstånd i vårt land. Sanningen är att den personliga kungamakten gjort sig gällande i Sverige vid många tillfällen i modern tid, och det har skett ännu på 1940-talet. Den har särskilt framträtt i utrikespolitiken och påverkat avgörandena vid farliga kriser, under vilka det gällt vårt folks väl eller ve. Då har det talats vad man kallar ”kungsord”, och det är ord som inte undgått att göra sitt intryck på lydaktiga undersåtar, statsråd, riksdagsmän och andra, vilket parti de än har tillhört.

■ ■ ■

Vi bör också allvarligt räkna med den irrationella, emotionellt betingade makt som kungadömet av Guds nåde alltjämt besitter över sinnena hos vårt folk – en makt som i tider av omvälvningar och kriser lätt kan utnyttjas politiskt. Och historiska händelser, som ligger oss nära i tiden, har visat oss att det i monarkin gömmes en latent fara för det svenska folkstyret.

■ ■ ■

Hur ska man karakterisera monarkiens uppträdande i Sverige under andra världskriget? Hur förhöll det sig med motståndsviljan? Vilket exempel gav den svenske statschefen sitt folk under dessa år, då landets frihet utsattes för ett farligare hot än någon gång sedan år 1809?

En historisk episod ger besked. I oktober 1940, under krigets mörkaste höst, uppkallades chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, professor Torgny Segerstedt, till konung Gustaf V. Kungen förebrådde Segerstedt hans ”skriverier” om det nazistiska Tyskland. Han försökte övertala Handelstidningens redaktör till att lägga ned det fria ordets vapen och icke bruka det vidare emot den makt, som hade ockuperat våra grannländer Norge och Danmark.

■ ■ ■

Alltsedan år 1913, då jag ingick som medlem i en socialdemokratisk ungdomsklubb, har jag varit en övertygad anhängare av ett republikanskt statsskick. Redan under detta skede av min levnad ansåg jag, att kungadömet var överlägset republiken endast på ett område: Det poetiska språkbrukets. Såsom tilltalsord i ett kärleksbrev till en kvinna kan t. ex. icke uttrycket ”Mina drömmars drottning!” på något sätt ersättas av ”Mina drömmars presidentska!” Och då tyckte jag, som jag tycker nu, att vi i våra sagor ska behålla och på allt sätt vårda oss om både den snälle kungen, den sköna drottningen, den ädle prinsen och den älskliga prinsessan.

■ ■ ■

Tronen stod främst i raden av våra fiender. Monarkin var inte populär bland svenska arbetare vid denna tid. De hade inte glömt att kungen hade skickat kanonbåtar mot de strejkande i Sundsvall 1879, och höll de på att glömma det, så blev de påminda av Stormklockan, Brand och Nya Folkviljan. Hjalmar Branting kallade kungen för ”överklassens nickedocka”, som skulle fara omkring och visa sig för folket.

När Oscar II på Axel Danielssons tid på 1890-talet besökte Malmö, hissades alltid flaggan på Folkets Hus – men den hissades på halv stång. När landets konung i våra dagar kommer till den skånska residensstaden, mottages han av en delegation med en bugande socialdemokratisk landshövding i spetsen. Så växlar människors umgänge med varandra i tidens längd.

■ ■ ■

Den monarkiska vidskepelsen har kraftiga rötter i svenska hjärtans djup. Och vårt folk är konservativt och hyser en djup misstro emot förändringar, liksom om det av erfarenhet utgick ifrån, att en förändring alltid måste bli till det sämre.

Men det är dagens ungdom som avgör frågan om statsskicket i framtidens Sverige. Och alla iakttagna tecken tyder på att republikkravet har verklig resonans hos dagens ungdom. Ingenting kan mera glädja den republikan av gammal årgång, som är författare till föreliggande skrift.

Och för min del är jag innerligt förvissad därom: Den dag kommer att gry, då vårt land blir Republiken Sverige.

■ ■ ■

Ur Efterskrift, 1965:

Numera anföres aldrig offentligt kungadömets gudomliga ursprung som ett argument för dess bibehållande. Ingen träder fram och bekänner sin tro på Konungen av Guds Nåde. Det anses numera såsom ett axiom att även furstliga personer rent biologiskt tillhör människosläktet och att de icke är väsenskilda från oss andra. Om man påstod att de härstammade från Guds egen himmelska familj, så skulle det väcka löje.

Och ändock – i realiteten – betraktas och behandlas de som om de vore annorlunda än oss andra, som om de vore mer än människor, som om de vore högre väsen. För om de i praktiken ansågs som vanliga människor, som du eller jag, så skulle de icke ha kunnat utnyttjas av nutidens massmedia på sätt som sker, som objekt för det kommersiella vinstbegäret. Aldrig tidigare i historien har de ägnats en offentlig uppmärksamhet av sådana pyramidala mått.

Antalet äkta kungligheter minskas med monarkiernas avskaffande, men man fyller ut med ex-kungligheter. När medlemmarna av de regerande furstehusen icke räcker till, så letas ex-kungligheter fram intill tredje och fjärde led. En helt vanlig man, utan en droppe kungligt blod i sina ådror, behandlas av pressen som om han vore en furste, så snart han bara har gift sig med en prinsessa.

■ ■ ■

Vem kunde förutse vilken nytta svensk export och svenskt affärsliv en gång skulle få av dynastin Bernadotte?

Således skulle magin kring de kungliga regalierna i tidens fullbordan bli rent merkantil: Kunglighet säljer, prinsar blir handelsresande, prinsessor blir omslagsflickor! Kungen är en vanlig människa, men förvåningen över att han beter sig som en vanlig människa växer allt mer och mer. Häxmästaren från vidskepelsens tidsålder har kommit tillbaka i ny kostym och i ny mask och med nya arbetsmetoder. Med hjälp av den moderna tidens massmedia arbetar han effektivare än någonsin. Han befinner sig mitt ibland oss i det svenska kultursamhället. Han dementerar dagligen i milliontals tidningsexemplar de demokratiska grundsatserna om jämlikhet människor emellan och våra lika rättigheter – i och med upphöjelsen av en enda familj i riket över oss alla hånar han varje dag förkunnelsen om människors lika värde.

■ ■ ■

Det republikanska statsskicket kommer att införas av ren nödvändighet – för att ersätta konungadömet, när detta faller. Och dagen för dess fall tycks närmare än jag antog, när första upplagan av denna skrift kom ut.

Monarkierna har nämligen själva börjat gräva sina gravar. De faller därför att de uppluckras inifrån: Kungahusens egna medlemmar sviker konungadömet av Guds nåde genom att gifta sig med sina undersåtar.

■ ■ ■

En yngre generation av kungliga personer har börjat reagera emot de fördomar, som trots sitt vanvett har hållit sig kvar i årtusenden. Prinsar och prinsessor har börjat starta egen tankeverksamhet. De har börjat fråga sig: Varför ska inte vi liksom andra människor fritt få välja våra män och hustrur? Varför ska inte vi också få följa våra hjärtans bud? Med påföljd att de har struntat i författningens föreskrifter, brutit sig ut ur kungligheten och gift sig med vanligt folk.

■ ■ ■

Med all sannolikhet kommer den svenska kungafamiljens medlemmar vid sina giftermål även i fortsättningen att sänka sig ner till folket och blanda sitt blod med folkets blod. Därmed sker ju ingenting annat än en återgång till ursprunget. Dynastin Bernadotte härstammar från folkdjupet, från enkla franska småborgare. Stamfaderns far var skräddare.

■ ■ ■

Kungahusen kommer så småningom att avskaffa sig själva – giftermålsvägen. Snart finns det kungar, drottningar, prinsar och prinsessor endast i sagoböckerna. Men där hoppas jag att vi alltid ska få behålla dem.

■ ■ ■

Stockholm nyårsafton 1965.

Vilhelm Moberg