Bara kärlek

Med en liberal abortlagstiftning kan oönskade graviditeter avbrytas. I välfärdsstaten behöver ingen skaffa barn för att trygga sin ålderdom. Med stöd från staten kan vi klara oss själva och slipper ligga andra till last.

Det som historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren kallar statsindividualism:

Staten stöder individen, som kan välja sitt liv. Oavsett släktband.

Ändå lever gamla föreställningar om hur barn ska vara och föräldrar ska bete sig.

När Felicia Feldt nu kommer med den skönlitterära boken Felicia försvann är sensationshungern stor.

Hon beskriver ett kaos av flyttningar, fylla och promiskuöst sex och mitt i detta – och en växande flock av hungriga ungar – står personen som är hennes mamma: en omisskännlig Anna Wahlgren, guru för generationer föräldrar med Barnaboken, praktiska och självupptagna råd om barnuppfostran, från sova-hela-natten-i-egen-säng till tonårsnojor.

Anna Wahlgren själv vill inte ge sig ut i debatten, utan säger allt i ett mejl: ”Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer.”

Hon har ogenerat utnyttjat sina barn i sitt författarskap. Det är inte mer än rätt att dottern får ge igen. Eller?

Det tycker inte alla.

Du ska hedra din fader och din moder … Plötsligt är babylyckan inte egoism, utan altruism. Självuppoffring. Barnet ska visa tacksamhet.

En annan reminiscens som inte är helt lätt att förstå är den absoluta rätten att ärva en förälder.

Att någon vill ge sin kvarlåtenskap till sina barn är inte märkligt. Men ett barn kan försvinna ur mammans liv, inte höra av sig på decennier, eller tvärtom ständigt trakassera och kräva pengar. Likafullt har detta barn rätt till ett arv.

”Varför skall föräldrar mot sin vilja, genom laglotten, tvingas ge arv till sina barn; kanske till en nynazistisk son eller en knarkande dotter i Nepal?”, skrev advokaten Svante Torsell på DN Debatt nyligen.

Varje människa – också en förälder – skall kunna disponera över sin egendom. Det är en rättighet i grundlagen. Det gällande laglottssystemet infördes år 1857 och grundas på släktens intresse att behålla den fasta egendomen inom ätten. Men det lever kvar idag, när staten annars förhåller sig till individer.

Att slopa detta tvångsarv vore att ta steget fullt ut.

Statsindividualismen är en svensk kärlekshistoria.

Den ger plats för kärleken. Den hjälper oss att skaffa barn – eller låta bli. Den ger oss möjlighet att lämna dåliga relationer. Den accepterar nya familjekonstellationer. Den låter individen välja sitt liv.

Så borde staten också acceptera våra val efter döden.