Nolltolerans mot intolerans

Om detta skrev den svenske lärarstudenten Jonathan Leman nyligen i Expressen och berättade om små detaljer i sin vardag.

Om alkoholisten som ropade till honom att judarna är roten till alla krig. Om hur en ”trendriktigt svidad” man en sen kväll mitt i Stockholm ville köra ut honom med sitt ”Juden raus”. Om hur en grupp unga med ursprung i Mellanöstern kom in en affär där han jobbade och ställde frågor om varorna – tills en av dem sade ”kom, vi drar, ser du inte att han är jude”. Om hur en svart man i bussen stirrade på honom och mumlade som ett mantra: ”I hate the jew”. Om glåpord som ”judesvin” på bussen. Och om de två unga männen som gastade att de hatar judar och judar har makten i Sverige – och sedan påstod att de inte alls är antisemiter. Bara arga på Israel.

Det kusligaste i hans berättelse är vardagligheten och de många detaljerna. Att detta sker idag, varje dag, mitt ibland oss. I Malmö, på andra håll i Sverige och i hela Europa.

Inför natten till den 10 november uppmärksammas antisemitismen, för att minnet av kristallnatten 1938 inte skall förblekna. Men i Frankfurt an der Oder vrålade nynazisterna ”Sieg Heil” och trampade sönder kransar och ljus vid ett monument till minne av de antijudiska pogromerna. Just där i Brandenburg tog sig nazisterna in i parlamentet i det senaste valet.

Antisemitismen är på frammarsch. Åter en gång.

Om detta måste vi berätta.

Utan att förringa judarnas lidande så måste också den misstro och missaktning för ”de andra” som drabbar andra grupper idag lyftas fram. Främlingsfientligheten.

Ibland hörs krystade förklaringar om att det bara handlar om kritik mot den förda invandringspolitiken. Att invandringen varit så stor under en så kort tid att ”folk” bara inte hunnit vänja sig. Inte främlingsfientliga – bara ovana, alltså.

Struntprat.

Antisemitismen är urtypen för denna känsla. Och den fanns redan i Romarriket. Under första korståget på 1000-talet angreps judarna i Rhendalen. Och tusen år senare, efter nazisternas försök att förinta ett helt folk, fortsätter trakasserierna.

Men samma mekanismer drabbar också andra. Genom historien har samhällsproblem lett till jakt på syndabockar. Till indelningar i vi och dom. Mer och mindre värda. Övermänniskor och de andra:

Judar. Samer. Romer. Idag också muslimer.

Denna intolerans kan aldrig tolereras.

Ett spöke går åter genom Europa. Främlingsfientliga partier slår mynt av xenofobin. Det mångkulturella samhället får klä skott för orättvisor och arbetslöshet, för kvinnomisshandel och sociala spänningar.

Här hemma lyfter brunfläckiga partier åter fram ”svenskheten” som ideal, precis som under det 20- och 30-tal då forskare oblygt mätte skallar. Samhällsproblem skylls på invandrarna – som ömsom anklagas för att leva på bidrag och ömsom för att ta jobben ifrån ”svenskarna”.

Som om Sverige någonsin hade varit rent svenskt.

Vårt samhälle är mångkulturellt. Valet står nu mellan att alla som bor här skall bli ”svenska”, att alla strider sinsemellan eller att kulturerna samsas – till gemensam nytta.

Det första är omöjligt. Assimilation? ”Släng ut dem”? Etnisk rensning?

Det andra är olidligt.

Återstår alltså att leva ihop. Att dela en gemensam kärna av grundläggande värderingar och utanför den tolerera olikheterna. Mångkultur är inte detsamma som kulturrelativism, tolerant är något annat än ”halal hippie”.

Alla i vårt västerländska öppna samhälle måste respektera dess fundament:

Demokrati, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Respekt för lagen. Pluralism. Individens frihet och rätt att välja livsstil. Sekulariseringen – att religionen hör till den privata sfären.

Utanför denna kärna står det var och en fritt att klä sig som man vill, att äta vad man gillar, tillbe de gudar man önskar – eller låta bli – och fira de högtider man väljer.

Visst går det att peka på svårigheter för det mångkulturella samhället. Vi ser dem varje dag. Men det finns inga realistiska alternativ.

Om detta kommer Sydsvenskans ledarredaktion att skriva mer än vanligt här på Opinion under den närmaste tiden. Också om detta måste vi berätta.