En bra kör kräver flera stämmor

Det är hög tid att socialdemokraterna kommer igen efter valförlusten. Här behövs nytänkande om politiken och en ny ledare – i nämnd ordning. Framför allt finns här den för demokratin så viktiga uppgiften att vara en stark opposition.

Den axlar nu facket.

Regeringsskiftet och förändringarna i a-kassan väcker vrede. Det talas till och med om politisk strejk. Men också kloka röster hörs, som när Anders Ferbe i IF Metalls förbundsstyrelse i måndags sade att det blir orimligt om facket går ut i strejk mot varje beslut som en borgerlig regering fattar.

Särskilt som denna regering levererar det den vann valet på.

En stämma som blivit starkare det senaste året är Svenskt Näringsliv. VD Urban Bäckström skriver i boken Åter tid för reformer att regeringsskiftet lyfte taket: ”Nu är det åter ’tillåtet’ för alla att delta i det offentliga samtalet. Borta är den tidigare näringsministerns hot om att näringslivet ska vara tyst och hålla sig på sin kant.” Någon stödtrupp till regeringen är Svenskt Näringsliv inte, slår han fast, eftersom det bland de 55 000 företagen i organisationen finns olika partipolitiska sympatier.

Ett särintresse bland andra. Fast det vore naivt att tro att en organisation med Svenskt Näringslivs resurser inte är en mycket stark röst.

Trots detta är journalisten Dan Josefssons verklighetsbeskrivning i Aftonbladet i måndags bisarr: med 12 miljarder i kassan mobiliserar Svenskt Näringsliv för att slutföra det nyliberala jobb som ”den legendariske propagandastrategen” Sture Eskilsson drev i föregångaren SAF på 80-talet, med ett nätverk kring näringslivets tankesmedja Timbro. Josefsson hävdar att välfärdssamhället utsattes för en ”grundlös” smutskastning som till slut fick kanslihushögern inom s-regeringen att påbörja det nyliberala systemskiftet. Målet nu är enligt honom att ”en liten minoritet mycket förmögna svenskar ska ta tillbaka makten från den stora majoritet av befolkningen som saknar förmögenhet men som tack vare demokratin ändå får sista ordet då lagar ska stiftas”.

Så högerspöket lever, konspirationen mot välfärden fortsätter och näringslivet skall veta sin plats – leverera välstånd, men inte sticka upp? Magstarkt.

Bland socialdemokraternas möjliga förklaringar till valresultatet nämns medierapporteringen: inte fel på politiken, alltså, utan på hur medierna beskrev den?

Partisekreterare Marita Ulvskog (s) går ofta åt mediekoncentrationen och den borgerliga pressen – DN:s förtjänstfulla granskning av fusk inom arbetarrörelsen härom året kallade hon ”kampanj”.

Tröst för ett tigerhjärta är att kritik också hörs från höger. Där noteras att journalistkåren är mer rödgrön än folket, vilket professor Kent Asp visar i rapporten Journalistkårens partisympatier.

Är partivalet viktigt? Det borde inte spela någon roll, en reporter skall skilja mellan news and views. Nyheter är en sak, åsiktsbildning något annat.

I God morgon världen i söndags berömde tidskriften Arenas chefredaktör Per Wirtén facket som tar strid, för ”det här landet domineras totalt av borgerlig opinionsbildning, som nu dessutom är i regeringsställning”. Regeringsställning? Möjligen säger detta mer om Wirtén än om den liberala pressen.

Förväntningar på att Sydsvenskan skall vara lojal med den nya regeringen hörs ärligt talat också från andra håll. Men en oberoende liberal tidning står fri i förhållande till partier – och regeringar.

När Sydsvenskan 1966 ändrade politisk färg beskrev chefredaktör Olof Wahlgren dess nya hemvist som ”mitt i det politiska kraftfältet, dvs från den ljusblå delen av moderata samlingspartiet över mittenpartierna till någonstans mitt i socialdemokratin”.

Bra beskrivning också 40 år senare.

DN lovade efter valet att granska Reinfeldts regering ”minst lika intensivt” som Perssons. Det kändes överflödigt, men kanske det inte går att vara för tydlig.

Sydsvenskan tog ställning för ett regeringsskifte, men för den skull är den nya regeringen inte ”vår”. Att inte granska den vore intellektuellt och publicistiskt ohederligt. Otänkbart. Sydsvenskan är aldrig maktens megafon.

Det borde inte behöva sägas. Nu är det ändå sagt.

Debatten behöver många röster. Facket skall inte ensamt stå för oppositionen – s måste ta sitt ansvar. Näringslivet får driva sina frågor – men regeringen skall se till hela landets bästa.

Allt medan pressen tar sin fria roll på allvar.