Kvinnor kan. Också tänka

Om hennes ”torftiga tänkande”.

Så bekant det låter.

”Hennes styrka är inte tänkandet.” Så kommenterade Göran Persson (s) partikamraten Mona Sahlin i SVT-dokumentären Ordförande Persson:

”Man tilltror henne en större politisk kapacitet än vad hon har ¿ Det är inte så märkvärdigt det som kommer över hennes läppar.”

Europas starka kvinna, förbundskansler Angela Merkel, fick länge finna sig i att chefen, förbundskansler Helmut Kohl, kallade henne das Mädchen. Flickan.

I det förestående amerikanska presidentvalet är demokraten Hillary Clinton segertippad – även om kampen kommer att bli tuff.

Till och med hon har haft svårt att kommunicera den briljans som hon otvetydigt besitter. Också hon skymdes länge av sin framgångsrike man.

Denna skuggroll valde hon efter viss tvekan i och med att hon gifte sig med Bill Clinton, fullt medveten om att det var mer sannolikt att han skulle bli president än en trogen äkta make. Det skriver Watergateavslöjaren och Pulitzerpristagaren Carl Bernstein i den kanske mest uppmärksammade av de många Hillaryböcker som duggar nu, A Woman in Charge – the life of Hillary Rodham Clinton.

Han beskriver hur paret Clinton under de tjugotvå åren från Yale Law School till Vita huset formade sin egen politik, ”en alldeles särskild uppsättning av värderingar och beräkningar utgående från deras skilda erfarenheter, kunskap och bakgrund: sammanfogade, balanserade och slipade i ändlösa diskussioner”.

Tillsammans.

”Trots att hennes intellektuella sprängkraft inte kom i närheten av hans och hennes politiska instinkt kunde vara klumpig var hon på varje sätt hans politiska partner.”

Vad säger han, egentligen?

Viktigt bollplank. Men trögare.

Genom historien har kvinnors kapacitet utnyttjats för det praktiska. Otaliga konstnärspar har haft en arbetsfördelning där han är kreativ på heltid och hon husmor – som skapar på stunder som blir över.

I boken Kan kvinnor tänka? – en undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor (Symposion 2002) skrev kulturjournalisten Tuva Korsström om kvinnor som istället för att stjäla ögonblick som blir över valt att diskvalificeras som hemarbetande.

Hon nämner Simone Weil, Karin Boye och Doris Lessing, men självfallet också Simone de Beauvoir – som gjorde bristen på fallenhet för ”kvinnogöra” till en livsstil.

Hon valde bort familj för ett jämlikt liv med Jean-Paul Sartre. Men hamnade i hans skugga.

Otaliga kvinnor kan vittna om hur svårt det är att bli tagen på allvar bland män, i en könsblandad grupp, hur en kvinnas förslag nonchaleras – för att sedan plockas upp av en man som omedelbart får gehör.

Men det är inte vad som sägs som skiljer kvinnor från männen så mycket som hur det sägs. Och hur det uppfattas.

Män ses som ”kreativa” när kvinnor ”inte håller sig till saken”. Män är ”konsekventa” när kvinnor är ”tjatiga”...

Det finns könsskillnader i språkbruket och i samhället är mäns språk norm, menar den amerikanska lingvisten Deborah Tannen, bland annat i boken Du begriper ju ingenting.

I likhet med dialekter och sociolekter skulle det alltså också finnas ”genderlekter”.

Mäns språk är norm och kvinnor får anpassa sig, enligt Tannen. Det kan rentav läsas så att samhället är uppbyggt med och fungerar utifrån mäns språk.

Det handlar också om självförtroende:

Hur många kvinnor har inte vittnat om ur män brer ut sig på möten, tar plats och lägger ut texten – medan kvinnor försöker fatta sig kort.

Män uppmuntras redan som små pojkar till att ta plats, medan flickor fostras till att behaga. Kvinnor kan behöva nå medelåldern och gå långt i karriären innan de inser vilket handikapp detta kan vara.

Som Mona Sahlin sade den dag hon nominerades till partiledare:

Tidigare ville hon bli omtyckt. Nu vill hon bli respekterad.

Kvinnor kan. Men skall kvinnors kunskap komma till sin rätt måste män också kunna lyssna. Fler kvinnor måste ta sig själv på större allvar – som Ségolène Royal, Mona Sahlin, Hillary Clinton och förbundskansler Angela Merkel gör.

Och strunta i knot om klena tankar.