En vanlig dag i plugget

Att bollen erbjuds som något roligt, medan matte framställs som något som man måste lära sig – för att läroplanen säger så.

Att vi föräldrar suckar när det är dags att hjälpa till med läxan – väl medvetna om att vi kommer att befinna oss farligt nära gränsen för vår förmåga.

Eller att läraren inte är tillräckligt entusiastisk och duktig – och i stora klasser får kämpa med de svagare eleverna istället för att fånga upp de begåvade, de ”som klarar sig i alla fall”.

En skola som haft problem med inlärning – inte bara i matematik – är Johannesskolan i Malmö.

Skolhuset är imponerande, så uppenbart byggt för barnens bästa, och därför blev jag lite omtumlad när en rektor där för några år sedan tyckte att detta inte var det självklara skolvalet för en skolintresserad elev med goda betyg. Rektorn bedyrade att skolan skulle bli bra, men inte var där ännu; det dagarna gick åt till var inte så mycket kunskapsinhämtning som konfliktlösning.

Frågan som förföljde mig efter det mötet var: Hur skulle de elever som trots allt skulle gå här klara sig i livet?

Inte minst därför kommer jag att följa med SVT:s nya satsning Klass 9A som med början i kväll skall handla just om hur Johannesskolan försökte vända trenden. Med hjälp av landets åtta bästa pedagoger – och en chans att vara med på TV.

När serien börjar är detta Malmös sämst presterande skola – även om just denna klass inte var så dålig som TV låter påskina, vilket Sydsvenskan skrev om i helgen – och tionde sämst i landet.

Målet var att bli en av de tre bästa niorna i landet.

”Det kommer inte att hända”, säger eleven Ala inför terminsstarten och ruskar på huvudet.

Men redan första mötet med Stavros Louca bådar gott. Han utsågs 2006 till Sveriges bäste mattelärare av Kungliga Vetenskapsakademien. Han lovar att ge sitt allt. Och förväntar sig inget mindre i retur. Hans inlånade kolleger är lika engagerade.

Hur det går? Det får vi följa under tretton avsnitt, men låt oss gissa att det knappast gick så tokigt.

Här finns säkert inspiration i massor att hämta för pedagoger. Här finns säkert hopp också för de svagaste eleverna.

Men i grunden handlar detta om något ruggigt – och då menar jag inte specifikt läget på Johannesskolan:

Enligt Skolverket har dagens grundskoleelever den lägsta behörigheten till gymnasiets nationella program på tio år. Lägg till mobbning och dålig självkänsla hos våra tonåringar. Trots satsningar, trots Wärnerssonpengar och trots den uttalade ambitionen att vara en nation som bygger sin framtid på kunskap.

Alla elever skall ha samma möjligheter. Det borde vara den självklara utgångspunkten.

Alla lärare borde vara riktigt bra. Också det borde vara självklart.

Alla klasser borde få samma förutsättningar som 9A i Johannesskolan fick hösten 2007.