Rätt man är inte alltid en kvinna

Allt ljus är nu på henne: kvick i repliken, fräsch i politiken, ung och fotogenisk. Republikanernas presidentkandidat John McCain har hamnat i skuggan. Likafullt var det smart av honom att utse henne till sin parhäst.

Sedan partikonventet har McCain knappat in på demokraternas presidentkandidat Barack Obama. I The Rasmussen Reports dagliga mätning är det nu helt jämnt mellan kandidaterna.

Så smart var det – men klokt?

Vad vet han om henne?

Om den gravida tonårsdottern fick han höra dagen innan Palin presenterades för världen och skeletten trillar nu ur garderoben. Men inte heller det som redan var känt imponerar.

Staffan Thorsell fångade det väl i Dagens Industri:

”John McCain hade knappt träffat Sarah Palin innan han bestämde sig. Hennes meritlista är ofattbart tunn. Staden där hon var borgmästare har inte fler invånare än ett kvarter på Manhattan och det var inte mer än runt 1 000 personer som röstade på henne i borgmästarvalen¿”

Hon har nyss skaffat sitt första pass och har veterligen varit utomlands en gång. Hon vill borra efter olja i Alaskas känsliga miljö och tror inte att växthuseffekten är en följd av mänsklig aktivitet – medan McCain försöker framstå som grön.

Men hon är det djupt konservativa alibi han behöver.

En kvinna kan alltså bli USA:s nästa president. Inte en kvinna som gått igenom den tuffa processen för att väljas till Commander in Chief, utan en som om McCain vinner valet oväntat skulle stå ”ett hjärtslag från Vita huset”.

Jag brukar påtala bristen på kvinnor i toppen och efterlysa fler kvinnor på höga poster. Men jublar inte nu.

Rätt man på rätt plats är ofta en kvinna. Meriter är dock viktigare än kön. Att mediokra män hamnat i topp som en följd av – en möjligen omedveten – kvotering är ingen ursäkt för att välja kvinnor utifrån kön.

Tänk om Sarah Palin vore man: en okänd politiker från en liten håla, en abortmotståndare som är med i vapenlobbyn National Rifle Association, en konservativ med högerkristna värderingar.

Hur många skulle jubla?

Före utnämningen var Palin i stort sett okänd utanför Alaska. Nu har hon hamnat under lupp. Då syns en del fläckar.

Problemen hemma skulle överhuvudtaget inte ha en plats i granskningen om det inte var för att hon själv predikar family values. Men det finns mer.

Under sitt tal på partikonventet förra veckan framställde hon sig som skattebetalarnas bästa vän: hon sålde det privatplan som kom med jobbet ”och medan jag höll på gjorde jag mig av med en del andra saker på guvernörskontoret som jag inte tyckte våra invånare borde betala för”. Fast när Washington Post granskade hennes reseräkningar visade det sig att hon tagit ut traktamente för 312 nätter då hon i själva verket varit hemma.

Så är det Troopergate, som handlar om skälen till att Alaskas polischef fick sparken. Var det för att han vägrat avskeda en polis som tidigare varit gift med Palins syster? Utredningen skall vara klar i oktober.

Olustig är en detalj som Time grävt fram i Palins hemstad Wasilla:

Som borgmästare jobbade hon för konservativa värderingar. ”Hon frågade biblioteket hur hon kunde förbjuda vissa böcker”, påstår John Stein, mannen hon konkurrerade ut som borgmästare. Orsak: språket var opassande.

Denna ”hockeymamma” är megapopulär för att hon ”talar så folk förstår”.

Tankarna går till elaka kommentarer om att s-ledaren Mona Sahlin kan tala så att en trettonåring förstår – men inte så att en trettonåring inte förstår.

Eller till när Berlingske Tidendes bloggande krönikör i veckan jämförde den nya konservativa ledaren i Danmark, Lene Espersen, med Sarah Palin: ”De positiva kommer att fokusera på en hockeymamma som talar så att folk förstår, som inte gör politik komplicerad och appellerar till de folkliga gräsrötterna. De negativa kommer att leta efter intellektuell tyngd, oroa sig för populism och efterlysa politiska svar på morgondagens frågor.”

Det är bra att tala så att folk förstår, men bättre att ha något att säga.

Att många manliga politiker inte heller är så briljanta – eller fläckfria – är tröst för ett tiger­hjärta