Hemlängtan är det nya svarta

Beteckningarna är många, men det gemensamma i denna nya politiska trend är att rata individen som samhällets minsta beståndsdel.

Och, därmed, liberalismen.

”Vi är naturligt kollektiva varelser och beroende av varandra. Liberaler hatar det”, säger debattören Elise Claeson, som i Arena utpekas som rörelsens främsta svenska förespråkare.

Det triumferande tonfallet är illa dolt, det hemmafruideal hon hyllat i åratal tycks plötsligt hippt. Hon pekar på tidskrifter som Mama, trädgårdsbilagor och frosseri i olivoljor.

”Längtan till hemmet, till mamma, till trädgården har varit så utfulad.”

Fast frågan är om inte det lilla livet alltid gäller i vissa kretsar – precis som modefolk alltid prickar säsongens färg: det nya svarta är i regel just svart.

I tisdags debatterade Claeson i Studio Ett med Birgitta Ohlsson (fp) om varför de borgerliga partierna inte tilltalar unga kvinnor. Varför röstar mer än två av tre kvinnor under 30 år på vänstern?

Det beror på att de borgerliga partierna inte tillräckligt betonar ”orden som är viktiga för kvinnor” som omsorg, socialt ansvar, familj och hem, menade Claeson. Och påstod att kvinnor uppfostras till en del av ett sammanhang: ”Elvaåringar är blivande mödrar / .../ de lystrar till värdeorden.”

Huvva.

Claeson är långtifrån vänster, men här tycks vänster och höger mötas i en ny allians där kollektivet går före individen.

”Den moderna konservatismen är en rörelse som liknar vänstern på det viset att den ser samhället som en enhet. Det är därför jag inte är säker på att konservatismen är en högerrörelse”, säger Claeson i Arena.

Birgitta Ohlsson konstaterar att borgerlig politik lätt blir traditionell högerpolitik – och att unga vill ha hem och familj och karriär, snarare Sex and the City än hemmafrubidrag och Sarah Palin.

Där har vänsterfeminismen haft en högre svansföring.

Fast Claeson hävdar att det är för att kvinnor inte är ”extrema individualister” som de röstar vänster – och hänvisar till att Nina Björk ser kvinnor som ”relationister”.

Ständigt denna Nina Björk.

Hon slog igenom med feministbibeln Under det rosa täcket – om kvinnlighetens vara och feministiska strategier och har sedan dess varit en debattör som väcker känslor, oavsett om det handlar om dagiskritik eller ”skitdrömmar” om köksbord.

Oväntat förenas Claeson alltså via biologin med denna litteraturvetare som i sin aktuella avhandling Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Bene­dictsson studerar de liberala klassikerna som litteratur.

Björk menar att människans frihetslängtan döljer att vi är ”relationella varelser”.

Det är udda att para ihop Claeson och Björk, men de är inne på samma spår:

Vi är inte fria. Vi skall inte vara fria. Naturen vill något annat.

Björk betonar visserligen i en intervju i DN att hon inte blivit biologist med åren, men ”vet att människan är en biologisk varelse”.

Att se detta som annat än biologism är svårt.

Hon utgår från ”två banala fakta”: människan har en kropp som dör om den inte får mat och vatten och människan föds med en kropp så outvecklad att den inte klarar sig om den inte omedelbart börjar ingå relationer.

Hon hävdar att vår samtida kultur förnekar att vi är beroende av varandra.

Kanske det. Men samtidigt: vi är inte så beroende av andra som kroppen är beroende av näring eller babyn är beroende av omsorg.

Vi växer upp, lämnar mammas famn och går ut i samhället.

”Det är staten som ska befria individerna från det tvång och beroende som finns kvar i gemenskaper som hittills har konstituerat samhället: familjen, stånden, skrån”, skriver Henrik Berggren och Lars Trägårdh i Är svensken människa?

Och etablerar det förträffliga begreppet statsindividualism.

Om vi vill så låter den moderna välfärdsstaten oss slippa beroende av klanen när vi inte klarar oss på egen hand. Eller, med Nina Björk, när vår kropp riskerar att inte annars få mat och vatten.

Det är frihet.

Det Björk verkar vilja föra i bevis är att människan är underkastad sin kropp och sitt beroende. ”Vår dröm om individuell suveränitet är en chimär”, hävdar hon och menar att denna dröm föds ur ”vår tids starkaste ideologi”, liberalismen.

Rätt och fel:

Liberalismen är stark, på goda grunder. Men den är inte bara en dröm, utan har också bidragit med verktygen för att befria individen, genom allt från folkbildning och frihandel till rösträtt.

Särskilt kvinnan drar nytta av den svenskaste av kärlekshistorier, statsindividualismen. Den ger henne möjlighet att välja sitt liv – för att hon inte är beroende av att bli försörjd.

Visst längtar många hem. Visst lever de flesta gärna ihop med andra, i en familj, ett kollektiv eller kanske i en by.

Men grunden måste vara den fria viljan.

Inte bristen på alternativ.

Inte biologin.