För att antisemitismen lever

”Riktigt hemskt i Gaza”, skrev han i ett SMS kort efter eldupphör: ”Varje dag tror man att man sett värsta förstörelsen. Nästa dag hittar man ett område som är ännu mera förstört.”

I början av veckan besökte utrikesminister Carl Bildt Gaza, med just UNRWA som värd, för att se krigets konsekvenser. Han skriver på sin blogg att ”hela områden i staden Gazas utkant var förstörda. Berättelserna om vad som hänt var delvis hjärtskärande”. Och om kriget konstaterar han att det är tydligt att såväl Israel som Hamas förlorat” och detta utan att någon annan hade vunnit”.

Idel förlorare.

Förstörda hus. Sprängda industrier. Och, framför allt, svårt skadade och döda människor. 410 dödade barn.

Det är inte svårt att känna med människorna i Gaza, att förfäras över död och för­ödelse. Man behöver inte ha sett sitt eget barn svårt skadat för att föreställa sig fasan. Man behöver knappast ha förlorat ett barn själv för att ana den avgrundsdjupa sorgen.

Bilder av krigets offer, lemlästade civila och raserade hem har skapat ilska och frustration, världen över. Det är inte svårt att förstå.

Svårare att förstå är att de israeler som länge levt i skräck för Hamas raketbeskjutning inte räknas. För att offren är färre? För att det handlar om israeler?

Eller judar, helt enkelt?

När Israel krigar läggs skulden på judar, överallt. Fast förklaringen brukar vara att det inte alls handlar om antisemitism, utan om kriget. Att det som kritiseras är kriget och inte judarna.

Ändå ligger liknelserna alltid bara ett tuppfjät bort. Som när Staffanstorpspolitikern Ingalill Bjartén, vice ordförande för S-kvinnor i Skåne, liknade Gaza vid Warszawaghettot och i Sydsvenskan nyligen sade att Israel gör ”exakt samma sak som nazisterna”.

Det är svårt att se som annat än ett rent hån mot Förintelsens offer.

Varje gång det hettar till i Mellanöstern blir synagogor i väst måltavlor för vrede – så också i Malmö. Som om det inte var någon skillnad mellan att protestera utanför en ambassad som representerar ett land och dess politik och att ge sig på en religion och ett folk.

Rötterna till detta hat och förakt sitter djupt och är gamla. Antisemitismen fanns redan i romarriket. Under första korståget på 1000-talet angreps judarna i Rhendalen.

Karl Marx visade i traktaten Om judefrågan vilket system han ville störta: ”Så snart det lyckas samhället att avskaffa schackraren och hans förutsättningar har juden blivit en omöjlighet.” Frilansdebattören Niklas Ekdal citerar detta i Europa & skulden (SNS) och konstaterar att precis som Marx så är Martin Luther ett barn av Europa.

Och så här menade Luther att judar som vägrade konvertera till kristendomen skulle behandlas: ”För det första, sätt eld på deras synagogor eller skolor och begrav och täck sedan allt som inte brinner med smuts så att ingen människa någonsin ser en sten eller askglöd som erinrar om dem. För det andra förordar jag att deras hus ska raseras och förstöras, för i dem sysslar de med samma saker som i sina synagogor.” För det tredje skulle alla bönböcker och skrifter förstöras och för det fjärde rabbinerna förbjudas att undervisa, ”med hot om liv och lem”.

Hot och ohyra, så har judarna i Europa utmålats genom århundraden.

Tankespåret leder rakt in i förintelselägren. Och – uppenbarligen – vidare ut ur dem.

Judehatet lever. Det nakna, öppna hatet, men också det förklädda, det som ofta sticker upp sitt fula tryne mitt bland helt berättigade protester mot ett ohyggligt krig. Det som vägrar låta sig kallas hat, eller antisemitism, men argumenterar om judars påstådda makt i världen – eller alla judars ansvar för Israels krig.

Om detta skall vi skriva mer än vanligt under kommande veckor.

Sex miljoner judar mördades under Förintelsen.

Men antisemitismen lever.