Annorlundalandet väljer

Inför valet den 14 september startade den pensionerade norskläraren Einar Smørdal ett parti för ett skriftspråk. Mot nynorsk.

Fast det är naturligtvis inte vad valet handlar om, det vore för annerledes till och med i Norge där lokala – och udda – frågor inte sällan avgör hur folk röstar. En bro, en vägsträckning ...

Valfrågorna är välkända, så sövande välkända att valdeltagandet lär bli lågt: välfärden, skatterna och regeringsalternativen.

På måndag är frågan om alliansen mellan statsminister Jens Stoltenbergs Arbeiderpartiet och Senterpartiet och Sosialistisk venstreparti – en allians som första gången gick till val tillsammans 2005 och vann – får fortsatt förtroende.

Eller om högern vinner – och norsk politik blir ett välbekant kaos med en borgerlig minoritetsregering.

Frågan är om Norge väljer ”Jensen efter Jens”. Enligt opinionsmätningarna får Jensens gäng hur som helst var fjärde röst.

Jensen, Siv Jensen, ordförande för Fremskrittspartiet och känd också i Malmö.

Precis, det var hon som i vintras påstod att sharialagarna har tagit över här. Och kryddade med slängar om smygislamisering och kallade Rosengård helvetets förgård.

Men sedan inte kom hit för att se själv.

Hon kallar sig liberal. Men det mångkulturella samhället tror hon inte på – och i ett Norge där nation och tradition har stark ställning slår detta an en sträng.

Här firas syttende mai på stort allvar, här bärs folkdräkt – bunad – långt utanför folkdanslagen, här värnas den gammaldags nynorskan av traditionsskäl. Medan det är eftersträvansvärt att vara osvensk är onorsk inget att tråna efter. Tvärtom.

”Det är typiskt norskt att vara bra”, påstod statsminister Gro Harlem Brundtland vid invigningen av OS i Lillehammer 1994.

Jensen jämför sitt parti med danska Venstre eller svenska Moderaterna – inte med Dansk folkeparti eller Sverigedemokraterna.

Men vem lurar hon?

Hon vill inte liknas vid DF:s Pia Kjærsgaard.

Men hur kan det undvikas?

I Sydsvenskan häromdagen påstod hon att ”många av Malmös invånare ser ju effekterna av en alltför stor invandring”.

Många? Alltför stor? Vilka effekter?

Svepande formuleringar är populistens signum.

Och hårdare asylpolitik är huvudfrågan, nu som förr: färre skall få stanna och asylsökande skall låsas in. Under valkampen har partiet föreslagit norska flyktingförläggningar i Uganda och Tanzania.

Här ställs ogenerat gamla och sjuka mot asylsökande, lägre skatter mot flyktingmottagande. Som hos DF och SD.

Med den skillnaden att Norge har pengar – Jensen vill använda miljarderna i oljefonden, trots den ekonomiska expertisens varningar för inflation.

Fast exakt vad Fremskrittspartiet vill göra är inte klart, det är bättre på att se problem än på att hitta lösningar.

Ett bekant oppositionsfenomen, för övrigt. När de rödgröna i Sverige sparkade igång valarbetet i söndags var programmet snömos: ”göra Sverige till ett bättre land att leva i”.

Också i Norge är skolan en valfråga.

Landet ligger sist bland de nordiska länderna i OECD:s skolstudie Pisa 2006 och det svider.

Något är fel, men vad?

Målen, menar norska experter.

”Etter min mening er ikke problemet i norsk skole i dag att den ennå ikke er blitt en skikkelig kunnskapsskole, det er selve idealet om kunnskapsskolen”, skrev idéhistorikern Espen Schaaning i Dagbladet 2007. I veckan rapporterade Ekot om skolprofessor Svein Sjöberg som tycker att internationella test är fel, skolan måste skaffa sig egna norska mål som eleverna har glädje av.

Egen norsk matematik, kanske?

När det kommer till valmatematik är Norge trots allt inte annerledes.

Som i Sverige tar två jämnstora block mått av varandra. Den sittande regeringen har stöd från 88 stortingsledamöter mot oppositionens 81 och i opinionsmätningarna balanserar de två blocken kring detta.

Men en borgerlig seger skulle bli väldigt osvensk:

De fyra svenska allianspartierna lyckades inte bara bli sams inför valet 2006, de tycks dessutom klara av att regera tillsammans hela mandatperioden.

De norska är osams.

Minst sagt.

Varken Venstre eller Kristdemokraterna vill ha Fremskrittspartiet i regeringen. Och Jensen tänker inte stödja en regering utan hennes parti. Istället för att som Pia Kjærsgaard skaffa sig inflytande genom att byta stöd mot politik kräver hon ministerposter.

Så kan Jensen vinna valet, men missa makten.

Annerledes.

Men bra.