Vad är mening och mål?

Muqimyar kom från ett Afghanistan där talibanernas skräckvälde hade hindrat kvinnor att lämna hemmet utan burka. Och nu sprang hon – visserligen i T-tröja, långa träningsbyxor och sjal, men likafullt i OS.

Det var i Aten 2004 och hon blev en symbol för att demokratin hade återvänt, efter år av talibanvälde. Västvärlden applåderade. Kriget var inte förgäves.

Fyra år senare skulle medeldistanslöparen Mehbooba Ahadya tävla i Peking. Hon kom aldrig till start, utan smet från sitt träningsläger i Italien för att söka asyl i Norge. Dödshotad i sitt hemland.

En enkel illustration av utvecklingen i Afghanistan med talibanernas reträtt och återkomst, med kvinnornas befrielse – och backlash.

Dagens krig började som ett svar på terrorattackerna mot USA den 11 september 2001, som ett anfall mot al-Qaida och mot talibanernas skräckvälde. USA:s president Barack Obama har flyttat fokus från Irak tillbaka till Afghanistan – och ser Afghanistan och Pakistan som två sidor av samma problem.

Det må vara rättfärdigt och rätt tänkt, men likafullt blir kriget allt mer ett Obamas Vietnam: kriget som inte kan vinnas, kriget som saknar folkets stöd, kriget som redan krävt nästan tusen amerikanska soldaters liv.

Nästa vecka, den 1 december, väntas Obamas besked om hur närvaron kommer att se ut framöver.

På bordet ligger general Stanley McChrystals rapport, som kräver att den amerikanska truppnärvaron ökas med ytterligare 40 000 från dagens
68 000 soldater. Ändå går den nya amerikanska strategin ut på att inte försöka vinna med våld, utan med värme. Vinna hjärtan.

Om det lyckas? Just nu ser det inte så ut.

I det afghanska samhället är det familjen, byn och klanen som räknas, inte staten, det är ett samhälle med outvecklad civil struktur och svagt rättsväsende, ett land bestående av flera folk och ett trettiotal klaner som bekämpat varandra så länge någon kan minnas, ett land där trupper utifrån inte alltid ens kan peka ut fienden bland alla krigande grupper och knarkhandlare.

Demokratin framstår allt mer som en hägring i fjärran: efter sommarens fuskval kan president Hamid Karzais styre inte kallas legitimt. Den regim som de internationella styrkorna skall hjälpa är alltså högst tvivelaktig.

Hur rättfärdig är operationen då?

Sverige deltar. Varför?

FN-mandatet är tydligt och syftet är att skydda det civila samhället, biståndet och demokratin samt bygga upp en inhemsk ordningsmakt.

Det är oacceptabelt att vika sig för terrorister.

Det går inte att bara skicka ner sjuksköterskor och byggjobbare – det behövs säkerhet för att de skall kunna göra sitt jobb.

Så är det kvinnorna. Flickorna. De förtryckta. Till Tahira, 11 år, sänder vi ett budskap, sade FP-ledaren Jan Björklund på landsmötet förra veckan: Vi stannar i Afghanistan. För din skull.

Allt detta är rätt tänkt.

Men det blir inte som det var tänkt.

Svenska Afghanistankommittén, som arbetat i landet i trettio år, hävdar att den inte behöver trupperna som skydd, generalsekreterare Torbjörn Pettersson säger i DN att om de håller sig borta från oss så kan vi bättre göra vårt jobb. Militär eskort kan tvärtom locka fram talibaner.

Överhuvudtaget riskerar svenska soldater att uppfattas som en del av det amerikanskledda kriget mot terrorismen och Operation Enduring Freedom – istället för den internationella Isafstyrkan som skall bidra till ökad säkerhet och återuppbyggnad.

Under det första halvåret i år ökade antalet allvarliga incidenter med mellan 30 och 40 procent. Våldet ökar också i norr där svenskarna är baserade. Nyligen skadades fem svenska soldater och en tolk dödades i en bombexplosion. Fler kommer att dö.

I takt med att kriget fortsätter tycks talibanerna bli fler och kärnvapenmakten Pakistan destabiliseras.

Utvecklingen går i fel riktning.

Mission impossible?

Kanske. Men den 19 november ställde sig alla riksdagspartier utom V bakom att den svenska väpnade styrkan får fortsätta ett år till. I veckan åkte nya soldater iväg.

Det är dags att formulera vad trupperna skall åstadkomma, när striden är vunnen – eller förlorad. Vad är målet? Vad skall åstadkommas? Truppnärvaron kan behövas i årtionden och frågan är om ett demokratiskt Afghanistan där centralregeringen har suverän makt överhuvudtaget är realistiskt.

Uppdraget kan vara så angeläget att satsningen accepteras också framöver. Men det måste uttryckas i så fall, med mål och i tid – även om det högsta priset blir i liv.

Det finns skäl att tänka på reträtten.

2004 sprang Robina Muqimyar. 2008 skulle Mehbooba Ahadya springa. 2012 ordnas de olympiska spelen i London och förhoppningsvis deltar då flera afghanska kvinnor, i dräkter som ger dem en sportslig chans.

Just nu verkar det bara inte särskilt troligt.