Nollnoll med fifty-fifty

Som ordförande för klimatmötet är hon en av världens mest betydelsefulla personer just nu – och inser allvaret:

”Det är nu vi skall leverera”, sade hon i måndags, behovet av förändring har aldrig varit tydligare och den politiska viljan aldrig starkare, detta är den chans vi har.

”Let’s get it done.”

Efter Cop 15 är det Hedegaard som skall få ord till handling för EU:s del, som klimatkommissionär. Inte som ”kvinnlig klimatkommissionär” – precis som hon inte är ”kvinnlig ordförande” för klimatmötet.

Den senaste påminnelsen om att jämställdhet i bästa fall gör oss könsblinda.

Sedan 90-talet är Sverige världsbäst på kvinnor i politikens topp.

”Varannan damernas” i valrörelsen 1994 ledde till rekord i kvinnliga riksdagsledamöter. En könskvoterad regeringen placerade kvinnoperspektivet – mainstreaming – i maktens hjärta, vilket ledde till bland annat Kvinnomaktutredningen, kvinnofridslagen och Thamprofessurer.

Ett argument för kvotering, kan tyckas.

Men det är en sak när politikerna vill något och förverkligar det på egen planhalva, en helt annan att klåfingrigt gå in och bestämma i privata börsbolag. Som jämställdhetsminister införde Margareta Winberg (S) kvothotet: skulle inte könsfördelningen i styrelserna jämnas ut snabbt så väntade lagstadgade kvoter.

Lyckligtvis har ett regeringsbyte satt stopp för detta.

Så kvotkramarna älskar Norge, där lagstadgad kvotering ledde till att minst 40 av styrelseledamöterna är kvinnor. Minsann.

Men vad bevisar detta, mer än att lagen följs?

Viktigare vore att företagen såg nyttan med mångfald, nyttan med att såväl styrelser och operativa ledningar omfattar flera synsätt. Bredd vad gäller ålder, etnisk bakgrund, kön ...

I decenniets elfte timme har också den försoffade Europeiska unionen spottat upp sig: i den nya kommissionen är 9 av 27 kommissionärer kvinnor och posten som ”utrikesminister” och vice ordförande går till Catherine Ashton.

En politiker som – i likhet med flera andra kommissionärer, för all del – inte gjort så stort väsen av sig och som i de mest generösa beskrivningarna beskrivs som ”duktig flicka”, en som inte sticker ut, en som levererar, istället för att fråga ”varför”.

Hoppas att hon inte lever upp till sitt rykte.

Även om fransk kvinnorörelses grande dame Françoise Giroud träffsäkert konstaterat att jämställdhet uppnås först när också mediokra kvinnor intar höga poster.

Detta decennium har inneburit backlash på många håll.

Afghanska kvinnor hör till dem som behandlas sämst: våldet mot dem är ”endemiskt” och myndigheter misslyckas att skydda dem mot våldtäkter och mord, rapporterade människorättsorganisationen Human Rights Watch i måndags.

Religiösa fanatiker motar kvinnorna tillbaka på många håll i världen, medeltida straff, som stening, går mot en ny vår. Den ekonomiska krisen drabbar de fattiga mest – och bland dem mest de mest utsatta, kvinnorna.

Så blev 00-talet dystert.

Samtidigt har de svenska Socialdemokraterna äntligen fått sin första kvinnliga ordförande. I Ukraina ledde Yulia Tymosjenko den orangea revolutionen och valdes till premiärminister. Ellen Johnson-Sirleaf har som första kvinna blivit folkligt valt statsöverhuvud i Afrika. I macholandet Chile valdes Michelle Bachelet till president.

I USA verkade det skrämmande länge som om Sarah Palin, vicepresidentkandidat, skulle hamna ett hjärtslag ifrån Vita huset.

Varför jublade inte vi feminister? undrade en rad läsare och föreslog avundsjuka som förklaring. De buntade alltså ihop kvinnor, satte kön före åsikt. Bara så kan det förklaras att en liberal förväntas applådera när en högerkristen abortmotståndare som är för dödsstraff närmar sig världens mäktigaste uppdrag.

Applådera för att hon är kvinna?

Aldrig. Mörkblå religiös fundamentalism har aldrig befriat människor.

När 00-talet började stod feminismen högt i kurs. ”Feminist? Javisst”, försäkrade alla partiledare, utom Alf Svensson (KD).

Feministiskt initiativ ville representera alla feminister, men vänsterfeminism lockar inte liberaler – och att döma av valresultaten inte så många andra heller. Ändå är ledaren Gudrun Schyman en av landets skickligaste politiker. Om hon också kan dansa får vi se i Let’s dance.

Mot slutet av 00-talet slog pendeln tillbaka. Feminismens decennium slutar i framryckande värdekonservatism, vårdnadsbidrag och hemmafrudebatt.

En bestående seger är dock att många samhällsområden nu är könsblinda.

Decenniet slutar med ett tungt klimatmöte. Att mötesordförande Connie Hedegaard är kvinna är det minst intressanta.