Ditt liv som kund

Samma går inte att säga om de andra stoppen under fredagsrundan. I postens utlämningsställe visar nummerlappen att det står trettio före i kön – dessutom går tipskunderna före. På Systembolaget går det snabbt att plocka en flaska rött, men kön till kassan känns oändlig.

Ändå är det fem före i kön när jag återvänder till paketutlämningen på Hemköp med nummerlappen i näven ...

Tjänstesamhälle? Må det?

Den där synen på kunden som undersåte är tydligen svår att bli kvitt i offentliga monopol – också efter avreglering. Spännande alltså att se om den nya konkurrensen lyckas göra apoteken mer service-minded och vad som händer med trånga väntrum och långa köer när vi kan välja vårdcentral.

I vänsterdebatten klingar ”kund” föraktfullt. Medborgare eller patient skall det vara, även om mitt inflytande via den politiska makten är rent teoretiskt. Medan en kund som kan välja – och välja bort – har makt. Och konkurrens driver fram bättre lösningar.

Lika självklart som att samhället behöver gemensamt finansierad välfärd, lika självklart är det att olika aktörer kan producera tjänsterna: skola, äldreomsorg, vård. Så länge som också myndigheterna övervakar kvaliteten.

Privat arbetsförmedling, som C nu föreslår? Varför inte, Arbetsförmedlingen skapar ju inte jobben.

Sveriges välstånd bygger på hög produktivitet. Här tillverkas saker – eller tänks tankar – som går att sälja dyrt. De minst produktiva företagen slås ut under lågkonjunktur, enligt nationalekonomen Joseph Schumpeters idé om kreativ förstörelse.

I princip.

När andra varv ger köparen mer fartyg för pengarna hjälper inte svenskt varvsstöd. När andra biltillverkare gör bilar som kunderna hellre vill ha hjälper det inte att Saab är svenskt och nördcharmigt.

Då måste kunnandet utnyttjas till annat.

Det är omöjligt att säga vilka branscher som har framtiden för sig, skriver Rikard Forslid i Råd till en finansminister (SNS), men konstaterar att Sveriges industriella framtid ”huvudsakligen ligger inom tjänstesektorn”.

Idag utgör tjänstesektorn 70 procent av bnp: den offentliga sektorn har de senaste 20 åren legat rätt konstant kring 25 procent, privata tjänster står för 45 procent. Snabbväxarna är avancerade affärstjänster som finans och försäkring.

Att sia om vilka branscher som har framtiden för sig är omöjligt, menar Forslid. ”Men om Sverige ska bibehålla sin höga välfärd och sina höga löner är det nödvändigt att landet specialiserar sig i humankapital och forskningsintensiva branscher.”

När den exporterande tillverkningsindustrin krymper behövs fler tjänsteföretag med spetskompetens. Sjukvård med experter som lockar patienter från utlandet? Svenskt dagis på export? Fler formgivare?

Men alla kommer aldrig att bli högutbildade och högpresterande, också Sverige behöver enklare arbeten. Ingångsjobb.

Jo, jag vet vad jag talar om. Jag har städat toaletter och jobbat i fabrik. Tungt och dåligt betalt, men okej som första jobb och en sporre för att studera mera.

Ogjort arbete finns.

Att viss sorts sysslor, som städning, inte räknas är en fisförnäm vänsterattityd. Att städning är ett riktigt jobb bara om städaren avlönas med skattemedel är en märklig syn på arbete. Att alla skall städa själva och slå i sina spikar är dumt – en hjärnkirurg gör större nytta i operationssalen.

För att karikera, ett återkommande grepp i pigdebatten.

Arbete finns.

Tricket är att hitta en affärsmodell så att någon betalar, så att arbete blir avlönat jobb. Vänstermedicinen med högre skatt och fler i offentlig sektor har Sverige provat. Det gick så länge det gick.

Nu behövs nya kurer.

Skattereduktion som gör det möjligt för vanliga människor att skaffa hjälp i vardagen är kanske det bästa denna regering har åstadkommit. Svarta jobb blir vita och nya skapas.

Men näringspolitiken behöver en vitamininjektion.

Något är fel när de svenska storföretagen har sin mest sysselsättande framtid bakom sig. För välstånd krävs då många små och mellanstora företag med bättre villkor att verka.

I veckan skrev finansminister Anders Borg upp prognoserna för svensk ekonomi: arbetslösheten blir lägre än befarat och statens finanser ser bättre ut. Pengar som nu ”blir över” kunde bli hjälp till företag att anställa fler, snarare än ytterligare skattesänkningar till hushållen – som blir argument i rödgrön klagan över ”skattesänkningar till de rika för lånade pengar”.

Då kunde fler leva på tjänsteföretag, också i liten skala.

Och nytta blir dubbelnytta:

Charmiga bagerier och överdådiga blomsteraffärer bidrar kanske inte så mycket till välfärden. Men desto mer till välbefinnandet.