Klarade EU krisen?

Hur har unionen klarat av krishanteringen?

Dags att ställa frågan och det gör nätverken för Europaforskning inom ekonomi, juridik och statskunskap i Europaperspektiv 2010 – EU och den globala krisen som kommer i veckan.

Ekonomin är basen: i samarbete skall fler länder få en bättre ekonomisk utveckling – och på det sättet bli mer beroende av varandra och inte ha råd att kriga.

För att beskriva EU enkelt.

Men unionen kan mer. Och dess medlemmar vill mer, visar den senaste Eurobarometern:

Svenskarna är mer positiva till EU än övriga européer, 57 procent tycker det är bra att Sverige är med. Snittet i EU ligger på 53 procent.

Hela 83 procent av svenskarna anser att miljö och klimat är de viktigaste frågorna. Övriga européer, sammantaget, prioriterar ekonomi samt social- och hälsofrågor.

Och, som sagt, mycket ekonomi har det blivit de senaste åren.

Den 15 september 2008 försattes investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Chockvågen gick genom finansvärlden och blev starten på den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Och ett fullskaletest för EU.

För just när vi hade börjat tro på unionens styrka, på integration och avreglering och samarbete dök nationalism och protektionism åter upp. Dessutom skulle krisen hanteras.

Hur gick det?

Statsstödsreglerna fungerade i krisen, menar Eleonor Kristoffersson, professor i skatterätt, i Europaperspektiv: de är löst formulerade och därmed flexibla.

Den gemensamma penningpolitiken fungerade väl, noterar juristen Thomas Ordeberg. Euroländerna pressade styrräntan till noll, andra följde efter. Stabilitets- och tillväxtpakten – ”finanspolitiken” – sattes på hårt prov. Och klarade det inte riktigt.

Men, kanske viktigast: unionen agerade, länderna tillsammans.

”Det europeiska samarbetet, inte minst på det ekonomiska området, innebär att ansvaret för att hantera krisen och dess effekter inte längre kan ses som en rent nationalstatlig angelägenhet”, konstaterar statsvetaren Maria Oskarson.

På det sättet klarade EU testet.

Men vad har hänt med bilden av EU?

Svenskarna är alltså mer EU-positiva idag än före krisen, men det är ingen nyhet att unionen inte har något brett folkligt stöd i Europa. I parlamentsvalet 2009 röstade bara 43 procent – och förbluffande många lade sin röst på missnöjespartier. Också nejen i folkomröstningarna om Lissabonfördraget är uttryck för missnöje – delvis med den egna regeringen, men också med unionen.

Misstron varierar, föga förvånande:

Välbeställda och resursstarka i samhällseliten stöder i regel integrationen mer än de vars jobb hotas av integration och invandring. Det vore naivt att tro att den klyftan inte ökar när krisen gnager på välfärden.

Men Oskarson menar att det är för tidigt att sia om konsekvenserna av krisen för stödet för EU.

Det är helt enkelt inte klart hur hårt jobb och välfärd ännu drabbas – eller i vilken grad medborgarna tycker att allt är EU:s fel.

Skall krisen inte göra ont värre gäller det för EU att kunna visa att unionen gjort nytta.

Oskarson visar att många till en början litade mer på G8 när det gällde krishantering, men att tilltron till EU ökade när unionen agerade, så länge det gällde andra länder: ”På frågor om vilken roll EU spelar för den ekonomiska situationen, arbetslöshetsbekämpning och inflation i det egna landet har bedömningarna sett över EU27 blivit mindre positiva i början av 2009 än de var hösten 2007.”

När det gäller jobben ses EU:s inverkan rentav som negativ – gissningsvis uppfattas EU som ett hinder för mer statligt stöd för att rädda inhemska jobb.

Om krisen ökar klyftorna i samhället och EU uppfattas som en aktör så kan det hela leda till att sympatierna minskar ytterligare.

Och säga vad man vill om EU:s nye ordförande Herman Van Rompuy, men den karisma som skulle behövas för att få EU att gå hem i stugorna saknar han.

Där hjälper inte hans haiku.

EU består av stater och ministerrådet av nationellt valda politiker som i första hand tänker på hemmaopinionen.

Det blev särskilt tydligt under krisen när den egna industrin skulle gynnas. British jobs for British workers, ville premiärminister Gordon Brown ha och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) flaggade blågult 2008: ”Om ni öppnar julklappen och det står made in China – då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige.”

Priset tog ändå Frankrikes president Nicolas Sarkozy som stormaktsarrogant gick ut med ett stödpaket till bilindustrin: förmånliga lån mot att tillverkarna inte avskedade eller stängde fabriker i Frankrike. Medan de uppmanades att ta hem produktion från Tjeckien.

Med sådana pr-vänner behöver unionen inga fiender.