Pippi och puppor

Är det inte det ena så är det det andra. Mer jämställt här och feminist som finansminister, mer vårdnadsbidrag där ...

Politikens Pippi Långstrump, Birgitta Ohlsson (FP), blir EU-minister.

Rätt person på fel jobb, efter femton år borde EU-frågorna ha blivit en självklar del av den svenska politiken, men utmärkt att Ohlsson blir minister. Hon har det där extra som varje politiker borde ha, utöver stryktåliga sittmuskler. Gnistan.

Hon brinner för mänskliga rättigheter, hon är en socialliberal som inte mesar utan vill ha Sverige i Nato, kärnkraft i Sverige och euro i plånboken. Pippistark kämpar hon för det hon tror på, Pippiorädd gick hon själv ut och sade att hon vill bli minister, istället för att blygt vänta på frågan.

Ändå var hon tydligen inte självklar för jobbet, inte partiledare Jan Björklunds förstahandsval, ryktas det, kanske inte ens nummer två. Förhoppningsvis bara för att han ser problemen med en Pippi när regeringen skall kompromissa. För det kan väl inte handla om barnet i magen? Om att det inte går att vara mamma och minister?

Det skulle se ut det, i ett parti som kallar sig liberalt.

Visst, alla som fött barn vet att det är tufft att börja jobba, både praktiskt och emotionellt. Riktigt tungt. Men ungen blir inte övergiven, till och med den mest hängivna biologist måste väl ge sig för argumentet att den där ”naturen”, som det hänvisas till när kvinnors liv dirigeras, såg till att barn har två föräldrar.

”Jag har en modern man, inte en dinosaurie. Jag är också glad att vi har en modern regering. Det har ju hänt förr att en minister fått barn”, sade Ohlsson i tisdags.

Ändå kände hon sig tydligen manad att bemöta kommande kritik om Rabenmutter och försäkrade att barnet är ”oerhört önskat och efterlängtat” och att det skall bli ”otroligt roligt att bli mamma”. När hördes en manlig minister svära sådana kärlekseder?

Ändå kom kritiken:

Hanne Kjöller på liberala DN tycker att Ohlsson är mer hårdhudad än en dinosauriemamma och i Expressen kallar ”kvinnodebattören” Eva Sternberg beslutet att tacka ja till ministerposten tragiskt – att hon inte ens har basfakta rätt utan tror att Sveriges EU-minister arbetar i Bryssel hindrar henne inte att mästra.

Mammasamveten är boxbollar för alla.

Men regeringen hamnade rätt här.

Annars har det varit lite svajigt. KD:s vårdnadsbidrag går inte att se som en reform för jämställdhet. Och nu virrar Moderaterna.

Partisekreterare Per Schlingmannnnn kom ut som yrvaken könsmakts-

feminist i Veckans Affärer, talade om ”påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”.

Så slog han världen med häpnad och ville ha lagstadgad kvotering till bolagsstyrelser.

M vill framstå som liberala, men ser strukturer före individer. De konservativa rötterna sitter djupt.

Kvotering var ändå en testballong, uppenbarligen, för efter kritikstormen sade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i partiledardebatten i Agenda att M inte vill kvotera nästa mandatperiod, ”sedan får vi se”. Och i ett svar på en skriftlig fråga från MP:s Esabelle Dingizian tar jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) avstånd från kvotering till bolagsstyrelserna: det är inte ”en lämplig metod”.

”Regeringens ’nej’ till kvoterade bolagsstyrelser är uppenbarligen hugget i sten”, klagar Esabelle Dingizian.

Bra. Sten är bra.

Ägarna skall bestämma i privata företags styrelser. Om mångfald är bättre än enfald ligger fler kvinnor i ägarnas intresse – annars kan det kvitta. Behövs kvinnor i bolagsstyrelser så är det som individer valda för sina meriter.

Inte som pynt eller kvotfyllning.

Tygsjoken fladdrar i valdebatten som vore burkan en angelägen fråga för många i den svenska vardagen. Här går seriösa programledare tanklöst SD:s ärenden när de för upp frågan på agendan.

Redan i första utfrågningen borde Reinfeldt omedelbart ha sagt ett klart nej, heltäckande slöja skall inte förbjudas i lag. Män skall sluta bestämma hur kvinnor klär sig och de insvepta är redan marginaliserade, de skall inte, som nu föreslås i Frankrike, portas från buss och tunnelbana.

Slöjan är visserligen ett uttryck för patriarkalt förtryck, syftet är att skärma av mäns blickar – kvinnor görs ansvariga för mäns sexualitet, men dumhet och fördom kan inte förbjudas i lag. Däremot måste politikerna vara glasklara:

Alla kvinnor har rätt att välja sitt liv. Stärk kvinnorna så att blotta tanken på att gömma sig i en jättepuppa bara blir skrattretande. Empowerment.