Den röda tråden

Medan maska lagts till maska.

En frizon i vardagen, där nyttan har blivit en ursäkt för nöjet, där handarbete legitimerat en stunds samvaro för upptagna kvinnor.

Otaliga strumpor, koftor och mössor har kommit till i syjuntan. Otaliga sorger och skratt har delats.

Och häromkvällen, där vid taxin, kändes detta fortgående samtal värdefullare än livet som lattemamma eller ett snabbt glas vin efter jobbet med väninnorna.

Inte så konstigt att en ny generation har upptäckt syjuntan, att unga kvinnor åter samlas – kanske i en lite ironisk gest, men precis som mamma och mormor på jakt efter ett eget rum i tillvaron.

Så är det hantverket i sig.

Den hemstickade mössan kan knappast kallas bortkastad kvinnomöda – även om bara garnet ofta kostar mer än köpeluvan. Den värmer ju.

Men så har vi de fina gamla lakanen med handvirkad spets, örngotten med band som krusats efter tvätt och mangling, alla de märkta kökshanddukarna och så de broderade borddukarna i hellinne.

Textilierna som nu ratas på auktioner.

Lite vemodigt och vankelmodigt. För visst kräver de pyssel, som stärkning och mangling, men i den perfekta plattsömmen, de lätta langettstygnen och de förföriska fina franska knutarna finns en skicklighet och stolthet som överlevt i generationer och som fortfarande sticker ut.

På loppis verkar visserligen få beredda att betala ens några tior för ett dussin prima kökshanddukar. Men värdet går inte heller att mäta i pengar.

En okänd sömmerska satt kanske en gång och drömde över detta, föreställde sig sitt kommande liv med eget hem och barn. Eller kanske fäste den fina nålen just en syjuntas kvinnosamtal i blomsterbroderiet.

Den hand som höll i nålen hade frihet att förverkliga en vision. Och denna frihet lever kvar.

Ett uppror mot tidsbristen: det tar tid att sticka strumpor eller brodera. Det tar den tid det tar, det går inte att hasta. Så stoppas stress, pulsen går ner och andningen blir lugnare.

Ett uppror mot uniformen: medan klädkedjorna spottar ut identiska plagg i säsongens stil blir den stickade koftan alldeles speciell och dessutom rätt storlek, oavsett storlek.

Ett uppror mot ständig konsumtion: eget skapande med känsla för tid och kvalitet.

Fast handarbete kräver förstås att man lär sig tekniken och det går inte med ”teoretisk slöjd”, det bisarra skolämne som dykt upp på senare år, i brist på resurser – material, salar för praktisk undervisning och yrkeskunniga lärare – eller som en följd av att handens kunskap mist sin status.

En kunskap som Harry Martinson beskriver så vackert i dikten Människans händer:

”De lever i känselns land där beröringen är allt

och där beröringens gåta slår sin bro mellan nerv och själ.

Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.”

För den som en gång stretade på med svettiga händer och allt tovigare garn i syslöjden, som ”hatade, hatade, hatade” och gång på gång fick repa upp sin skeva sketna grytlapp finns nya förebilder:

Kaffe Fassett visade att stickning är konst. Han målar i garn, med stickorna som pensel, och hans verk ställs ut på museer världen över. Filmstjärnorna Julia Roberts, Russel Crowe och Sarah Jessica Parker lär sticka. Madonna.

Just nu virkas det av hjärtans lust: många vill kopiera det svenska OS-lagets luva.

Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi och en gång riksdagsman för Vänsterpartiet, virkade i riksdagen och lyckades på en gång spränga könsvallen och mota bort föraktet för händernas arbete och uppfattningen att den som handarbetar inte respekterar dem omkring sig.

En fajt jag med varierande framgång förde i gymnasiet, långt innan inlärningsauktoriteterna hade nåtts av insikten om att vi lär oss på olika sätt, att en är av visuell typ och lär sig genom att läsa, medan den auditiva lyssnar och den taktila tar händerna till hjälp. Stickar och lär.

På den tiden var syjunta ett nedsättande ord för skvallrande fruntimmer. Idag inser många att detta är ett riktigt viktigt möte.

Medan händerna jobbar får ord och tankar flyga. Lägg till tillfredsställelsen i att maska av när halsduken är precis lagom lång eller spetskoftan är klar att monteras.

Förspilld kvinnomöda? Sällan. Snarare stor tillfredsställelse och makt över tillvaron, maska för maska. Och inte längre ens förbehållet kvinnor.