Går det så går det

En surfrunda på hemnet.se när ungarna somnat och så finns drömhuset där – och banken är med på noterna. Knappt svårare än att handla smågodis. När olyckskorpar kraxar om fastighetsbubblan är det bara att slå dövörat till.

Går det så går det. Alla andra gör det ju också: köper hem på krita. Och lägenheten blir ju helrätt med ny fondtapet, huset är så mysigt och grannskapet extra viktigt nu när barnen är små ...

Så fortsätter bokarusellen, trots krisen.

Svenskarna tar inte bara högre lån när hemmen blir dyrare, också belåningsgraden ökar, enligt Finansinspektionen, FI: 12 procent av låntagarna har en belåningsgrad på över 90 procent och en tredjedel över 80 procent.

Så för många blev paradoxalt nog veckans kalldusch från Statistiska centralbyrån, SCB, en god nyhet:

2009 blev just det skitår som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) förutspådde, just en sådan vargavinter som finansminister Anders Borg (M) suckat över.

Nedgången för helåret 2009 blev 4,9 procent av bnp och under det sista kvartalet sjönk bnp med 1,5 procent, jämfört med det redan usla sista kvartalet 2008. Vändningen uteblev. Recessionen fortsatte hela året. Och som lök på laxen kan krisen i Europa – Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien – leda till svagare återhämtning också för Sverige.

Glad nyhet?

Ja, för vissa, för Riksbanken väntas nu trots allt inte höja räntan i juni, utan först i september.

Så fortsätter bostadspriserna uppåt.

Så fortsätter bubblan att växa.

Är det så farligt? Kanske.

Nationalekonomen Stefan de Vylder beskriver i boken Världens springnota – finanskrisen och vägen framåt hur kriser uppstår – och inte sällan övergår i långa lågkonjunkturer: systemkriser är i regel kedjereaktioner i finanssystemet som leder till att likviditeten sinar efter en sprucken bubbla och fallande priser på aktier eller fastigheter.

Eller, som i 1600-talets Holland, tulpanlökar.

Efter en exempellöst snabb prisstegring kostade en enda tulpanlök vid nyår 1637 två lass vete, fyra lass råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, 79 liter vin, 425 kilo ost, 4 ton smör samt en säng, ett knippe kläder och en silverbägare. Priset på en enda lök av Admiral van Enkhuisen motsvarade femton årslöner för en murare.

För att blomman var så vacker? Nej, för att många tog risken. Såg chansen. Ville bli rika. Men bubblan sprack och i början av februari 1637 var lökarna omöjliga att sälja.

Det var den första finanskrisen, men långt ifrån den sista. Bara under åren 1970–2007 drabbades världen av 124 kriser, systemic banking crises, enligt Internationella valutafonden. För tio år sedan, den 6 mars 2000, rasade Nasdaqbörsen och på mindre än en vecka försvann en fjärdedel av värdet. Så började dotcom-döden; ”den nya ekonomin” var bara en bubbla.

Och krisen nu startade som känt i de amerikanska bolåneföretagen Fanny Mae och Freddie Mac, som skulle ge också fattiga hushåll möjlighet att äga sitt hem.

En sprucken bubbla blir särskilt farlig om tillgångar hos finansbolag, företag och privatpersoner är högt belånade, konstaterar de Vylder: ”Dominoeffekten av försök att förvandla tillgångar som faller i värde till kontanter medför då att fallet riskerar bli extra stort.”

Det kallas the Minsky moment, efter finansteoretikern Hyman Minsky, när tvångsförsäljningen börjar på en finansmarknad som präglas av spekulation med lånade pengar. Och enligt de Vylder får spruckna fastighetsbubblor allvarligare systemkonsekvenser än till exempel fall i aktiekurser, eftersom aktieinnehav oftast är lägre belånade.

Uppblåsta villapriser och lån upp till taknocken är en farlig mix.

Riksbanken är tydlig: räntan kommer att höJas, hushållen måste räkna med dyrare bostadslån. De flesta kommer också att klara av det, enligt FI:s bedömning.

Stigande räntor får – med största sannolikhet – ökningen i fastighetspriserna att plana ut. De mest uppblåsta priserna kan rentav sjunka.

Med den förra fastighetskrisen i färskt minne borde detta oroa.

Ändå gör bankerna som de brukar. Frågan är om också de cyniskt räknar med att går det så går det. Eftersom staten och skattebetalarna alltid ilar till bankernas räddning, eftersom de ”systemkritiska” bankerna inte får gå i konkurs så kan de fortsätta att ta stora risker.

Svenska Dagbladet (3.3) har ringt storbankerna och bolåneinstitutet SBAB och beskedet är entydigt: de resonerar som före krisen, tittar på kundernas återbetalningsförmåga, ser till att kunderna klarar räntan och litar på att kunderna fattar kloka beslut.

Men lånar alltså till praktiskt taget hela huspriset, i väntan på att Finansinspektionen sätter ner foten: vid halvårsskiftet väntas nya regler med ett lånetak någonstans vid 75–90 procent av bostadens marknadsvärde. Medan hoppfulla köpare fortsätter ta lån och räkna med värdeökning.

Som tulpanhandlarna i Holland en gång.