Malmömäktige

Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) har trampat snett, han har rört ihop begreppen och ”accepterar varken sionism eller antisemitism”, han menar att den mosaiska församlingen borde ta avstånd från Israels politik för att undvika hatbrott mot svenska judar, han har visat sig anmärkningsvärt okunnig om att judar trakasseras i hans kommun.

Intervjun i Skånska Dagbladet (27.1) har gett ekon, minst sagt. Inte bara i Malmö, inte bara i Sverige utan också internationellt:

Brittiska Sunday Telegraph uppmärksammade att judar i Malmö är rädda och att familjer flyttar härifrån som en följd av trakasserierna och ”borgmästare” Reepalus kommentar var att judar inte hade attackerats och att det inte är Malmös sak om judar vill flytta till Israel. Wall Street Journal reagerade och talade om ”post-kristligt dop av judar: hacka på Israel och du skall bli räddad”.

I danska TV2 sade Reepalu att han ansätts av ”den israeliska lobbyn”, en klassisk antisemitisk bild. Ett uttalande som han beklagade i SVT:s Agenda, fast bara för hur den judiska församlingen uppfattat det.

Enklast hade varit att bara backa och medge att det blev fel från början. Istället fortsätter Reepalu att förklara – och missförstås.

Han har skadat sig själv, Socialdemokraterna och Malmö.

Oppositionen borde vädra morgonluft. Eller snarare sniffa blodlukten.

Men kritiken hörs mest på riksplanet. Lokalt har det varit märkligt tyst, förutom när Eva Bertz (FP) läxade upp Reepalu i kommunfullmäktige.

Varför?

För att politikerkollegerna menar att han faktiskt bara blivit missuppfattad?

För att de inte vågar stöta sig med Malmös starke man?

Eller för att oppositionen inte är van att opponera?

Sydsvenskan stöder alliansen i höstens riksdagsval. Efter alla år av socialdemokratiskt styre behövs en borgerlig mandatperiod till för att skapa verklig skillnad; Sverige får inte bli en mental enpartistat.

Följaktligen undrar lokala moderater om Sydsvenskan inte därmed stöder de borgerliga också lokalt.

Svaret är nej, inte med någon självklarhet. Precis som väljarna förbehåller vi oss rätten att stöda olika partier lokalt, regionalt och nationellt. Politiken avgör.

Skiften är bra. Makten måste byta händer, så skall det vara i en demokrati. Det är också bra för makthavare att hämta andan ibland, att få ny inspiration och ta nya tag. Socialdemokraterna i Malmö kan behöva en tankepaus, Reepalu har varit kommunalråd sedan 1985.

Problemet är bristen på alternativ.

Problemet är den svaga oppositionen i Malmö.

Kommunpolitik är speciellt: makthavarna har nära kontakter sinsemellan och lever mitt bland sina väljare. Uppdraget är starkt reglerat när det gäller välfärden, vardagen blir lätt en pragmatisk leverans av tjänster till kommuninvånarna. Ideologierna får inte riktigt svängrum.

Dessutom har Malmö utvecklats fantastiskt bra under nuvarande styre, en industristad på dekis har hittat tro på framtiden.

Och oppositionen håller med.

Om det mesta.

Som nu senast när det visade sig att Malmö i fjol satsade 4,5 miljoner kronor för att locka artister till Malmö arena – ett inte okontroversiellt och självklart beslut. Men ”vi har gått med på detta och ser positivt på det”, sade Anja Sonesson (M) i Sydsvenskan.

Det måste finnas ideologiska skillnader, annars är det ingen poäng med flera partier. De skillnaderna behöver lyftas fram. Då kan det bli maktskifte i Malmö.

För också i en gammal arbetarstad, i ett starkt S-fäste, kan sympatierna skifta. Det visar också partiernas hemliga Sifomätningar som TT tagit del av:

I samtliga tre storstäder går S kräftgång och alliansen leder.

I Malmöområdet får Moderaterna 37 procent och Socialdemokraterna 28 procent av väljarstödet. I valet 2006 fick M 28,5 procent av rösterna och S 35,2 procent i Malmö.

Detta är rikssiffror, de gäller riksdagsvalet, och väljarna splittrar rösterna i allt högre grad: 1970 valde bara 6 procent av väljarna olika parti i kommunval och riksdagsval, 2002 var siffran 26 procent, visar Sören Holmberg och Henrik Oscarsson i boken Väljare.

I senaste kommunval var M svagare än i riksdagsvalet och fick 24,7 procent i Malmö, medan S var starkare än på riksplanet och fick 37,7 procent av rösterna.

Sydsvenskan är oberoende liberal, alltså inte bunden till något parti. Men i bolagsordningen sägs det tydligt att tidningen skall ”verka för en positiv regional utveckling”.

Det har det nuvarande kommunstyret bidragit till.

Men visst stöder vi gärna ett maktskifte – så snart oppositionen presenterar tydliga och bättre alternativ.