Samma gamla visa

Ändå fortsätter kritiken från vänster om den ”borgerliga pressens” övertag. Lite tjatigt är det, men låt oss titta på detta – det är ju valår.

För det första: Är dagspressen viktig? Uppenbarligen.

Åtta av tio svenskar läser en betald morgontidning en vanlig dag. När SOM-institutet mätte förtroendet för samhällsinstitutioner hamnade dagspress efter riksdag och kungahuset, men före Svenska kyrkan, försvaret, partierna och facket.

Drygt sju av tio svenska dagstidningar klassas som ”borgerliga”, morgonpressen är huvudsakligen liberal. Ett problem?

Inte nytt i så fall, och en följd av läsarnas val.

Ändå ältas frågan om ”den stora borgerliga dominansen på tidningsmarknaden”. Som idag i en debatt mellan Efter Arbetets Petter Larsson, Skånska Dagbladets Lars J Ericsson och mig i Publicerat, P1.

En Malmödebatt som illustrerar svensk press.

Sydsvenskan är störst i Malmö–Lund och en Bonniertidning. Det retar många, men vad betyder det?

*Majoriteten av dagspressen är liberal – på ledarplats. Vänsterkritikerna utgår ofta från partipress, där politiken genomsyrar allt. Men Sydsvenskan har två chefredaktörer och vattentäta skott mellan ledarredaktionen och allmänna redaktionen. Trovärdigheten är A och O.

*Som politisk chefredaktör vet jag att tidningens ägare inte lägger sig i den dagliga åsiktsbildningen.

*De senaste årens medieexplosion ändrar förutsättningarna: också en stor tidning blir en röst i en kakofoni.

*Tidningar med respekt för det demokratiska samtalet ger plats för andras åsikter.

*Journalistkårens egna sympatier går inte heller att ignorera. Professor Kent Asp visade i Journalistkårens partisympatier 2006 att 67 procent sympatiserar med de rödgröna – nästan var fjärde med MP.

*Trots liberal press har regeringen varit socialdemokratisk, med få avbrott, sedan 1932. Malmö är rödgrönt.

Tröst för ett tigerhjärta?

Den liberala pressen föddes i mitten av 1800-talet, före de politiska partierna. Den banade väg för det moderna Sverige, drev på reformer och bidrog till en civil kultur som var en förutsättning för fortsatt demokratisering.

Från dag ett handlade det om att aldrig buga sig för makten.

I Malmö startades Snällposten 1848, 1870 kom första numret av Sydsvenska Dagbladet och 1872 slogs de samman till Sydsvenska Dagbladet Snällposten.

Den liberala tidningen drev högerut med åren, men 1966 ändrades den politiska färgen till oberoende liberal och chefredaktör Olof Wahlgren positionerade SDS ”mitt i det politiska kraftfältet, dvs. från den ljusblå delen av moderata samlingspartiet över mittenpartierna till någonstans mitt i socialdemokratin”.

Två gånger har tidningen tagit ställning för en S-regering i ett val, men alltid varit emot socialism.

Kring 1880 fanns det både liberala och konservativa tidningar, ”borgerlig press”, men inga socialistiska. Arbetarrörelsens framväxt krävde opinionsbildning, 1882 startade August Palm Folkviljan och 1887 föddes Arbetet i Malmö. Fler följde.

S-tidningarna organiserades 1947 i koncernen A-pressen, som gick under med ett brak ett knappt halvsekel senare. I Malmö blev Arbetet största tidning 1988, men det gick som det gick: 2000 utkom det sista numret.

A-pressen i ett nötskal.

Koncernen missköttes. Trots detta är undertonen i klagovisan att skylla på den ”borgerliga pressen”.

S-press har överhuvudtaget lite svårt med verklighetsbeskrivningen, Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg påstod igår att ”oberoende liberala tidningar som Dagens Nyheter och Sydsvenskan” tjänar som ”regeringsorgan”.

Vilket tyder på att hon inte läser oss eller att AB är att betrakta som ett regeringsorgan alltid då S har makten.

I onsdags beslöt Presstödsnämnden att ge de främlingsfientliga Nationaldemokraternas Nationell Idag 2,3 miljoner kronor.

Ett presshistoriskt hånflabb.

Stödet som skapades för att säkra den politiska pluralismen – inte minst arbetarrörelsens tidningar – går till en tidning vars syfte är att bekämpa mångfald och liberal demokrati, en som är öppet fientlig till invandrare och homosexuella.

Den som idag ser den liberala pressen som det stora hotet mot demokratin har allvarliga problem med siktet.