Vilse i pizzan

I Tendens i P1 (7.6) klagar Pekka på livet i Eskilstuna, på att industrin är borta, men invandringen fortsätter. Han har inget efternamn i reportaget och framstår därför lite grann som en typ i en finsk Pekkavits. Lika så bra, för han skall inte hängas ut, poängen är att han är en gammal invandrare som vill stoppa invandringen.

”Vi behöver inte 20–30 pizzerior i Eskilstuna”, säger Pekka.

Som tänker rösta på Sverigedemokraterna.

Då han flyttade in 1969 hade Eskilstuna en stor arbetskraftshungrig industri, men ingen pizzeria. Idag finns ett trettiotal pizzerior men knappt någon industri. Fast orsakssambandet framställs skevt i reportaget: det är som om det vore pizzabagarnas fel att fabriksvisslorna tystnat, invandrarnas fel att produktionen lämnar landet.

När tillverkningsjobb i själva verket flyttar till låglöneländer av konkurrensskäl.

Pizzeriorna – det nya, det främmande – är för många och Pekka drömmer sig tillbaka till den gamla goda tiden, ett svenskt 50–60-tal sett genom glömskans lins. Precis SD.

”Jag gillar inte invandring”, säger mannen som en gång lämnade arbetslösheten hemma för ett söka sig ett bättre liv, men inte vill ge dagens invandrare samma chans, ”litauer och polacker kommer och tar den smula jobb som finns”.

En enda fråga, kritik mot invandringen, kan avgöra valet för honom och andra som känner sig svikna, när det borde handla om viktiga framtidsfrågor, om jobben, välfärden och miljön, om skola och internationell konkurrenskraft.

Främlingsfientligheten är en stark kraft. I eurokrisdrabbade Nederländerna skrällde Geert Wilders Frihetsparti i valet i veckan – från 9 mandat till 24 – på islamfientlighet.

Man letar syndabockar istället för att rätta till problemen.

Lyckligtvis tycks allt fler inse detta: i SCB:s stora valundersökning får SD bara 3,9 procent – en nedgång från novembermätningens 5,1 procent.

Pekka kom hit en söndagskväll och började på jobbet morgonen därpå.

Var han välkommen? Var grekerna, turkarna, jugoslaverna, ungrarna välkomna, togs de emot med öppna armar? Kanske inte, men deras nya grannar och arbetskamrater kunde se nyttan med mera arbetskraft.

Pudelns kärna var – och är – jobb:

”Hemma är varhelst man kan försörja sig” lär vara ett somaliskt ordspråk, citerat på brinkemo.bloggsida.se.

Att försörja sig själv är viktigt. Arbete och språk är hörnstenar i integrationen.

Så alliansregeringen har tänkt rätt då den ger asylsökande rätt att arbeta från dag ett. Det kan vara svårt att hitta ett jobb, men det får inte vara förbjudet. Att det skall ta åtta år för en flykting ett etablera sig på arbetsmarknaden är oacceptabelt – för människan och för landet. Här görs driftiga människor som lyckats ta sig till Sverige på strapatsrika sätt till offer och omhändertagna. Här slösas med händer och kreativitet.

Vuxna människor kan ta hand om sig själva.

Självklart är det inte lika enkelt för en flykting från Somalia att integreras som det var för 60-talets europeiska arbetskraftsinvandrare, ens då det finns ett arbete att gå till.

Men jobbet underlättar.

Det ger språkkontakt, det ger sammanhang, det ger självkänsla och försörjning.

Och trots hög arbetslöshet finns det jobbpotential. Det som behövs är bättre villkor och mindre krångel för företag, inte minst inom tjänstesektorn.

I det läget vill de rödgröna skrota rutavdraget, som underlättar inte minst för invandrare att få in en fot på arbetsmarknaden. Den där ängsliga kritiken om att ”invandrarkvinnor inte skall tvingas städa”, för att det är ovärdigt eller ett uttryck för en kolonial människosyn, duger inte.

Demografin är en av framtidens stora utmaningar, i Sverige och i hela västvärlden.

Det krävs att fler jobbar mer – rödgrön sextimmarsdag framstår som ett dåligt skämt – men fler invandrare i arbete är också guld värt för ett Sverige som förgubbas och förgummas. Dagens invandrare kan erbjuda händer att hålla i när vi blir gamla.

Precis som invandrarnas händer var med och byggde välfärden.

Istället stängs invandrare inne: i vissa områden, i bidragsberoende, i välvilja. Iranska ingenjörer, polska läkare och somaliska analfabeter ihop. Ett välvilligt men missriktat omhändertagande som inte gynnar någon.

Utom möjligen SD.

Sverige är ett land med två ”arbetarpartier” men skulle må bra av lite mer äkta knegarmoral.

Istället för att klaga över jobb som inte finns – i en tillverkningsindustri som flyttat till Kina eller en offentlig sektor som kostnadsanpassats – gäller det att skapa jobb av det som behöver göras, av tjänster som efterfrågas, oavsett om de är fina.

Kemtvätt och nyckelservice, ja. Städning, visst. Pizza, absolut.

Det går att samtidigt satsa på hög utbildning, spetsforskning och innovation. För en modell passar inte alla människor – men nästan alla kan göra ett bra jobb.