Nästan två veckor kvar till valet. Nästan allt kan fortfarande hända. Men de två personerna på Möllevångstorgets scen har redan blivit stämplade.
Ilmar Reepalu (S). En vinnare.
Mona Sahlin (S). En förlorare.
”Ny chockläsning för Sahlin”, löd Svenska Dagbladets rubrik i söndags över senaste opinionsmätningen. 28,7 procent är den sämsta Sifosiffran för Socialdemokraterna sedan mars 1997.
Men på Malmöscenen igår märktes inget av desperation eller förlorarmentalitet hos Sahlin. Framhejad av några hundra åhörare, många uppenbarligen aktiva i S-valrörelsen, talade hon med intensitet om sysselsättningen, sjukförsäkringen och vikten av att ”hålla ihop samhället”.
Så frustande kampanjar nu Sahlin att hon och Reepalu igår sparkade igång på Möllevångstorget före utsatt tid. Med följden att de fick upprepa sina tal när mer publik anlänt. Bättre än så kan väl inte S-parollen ”Vi kan inte vänta” illustreras.
På torget, mellan talen, stack Aftonbladets utsända fram sin bandspelare under hakan på Reepalu:
Vad kan en Sahlin i motvind lära av de framgångsrika Socialdemokraterna i Malmö?
Frågan är motiverad.
Vadslagningsfirman
Ladbrokes gav på måndagen oddset 1,33 på att Sahlin lämnar som partiledare under 2011. Bara drygt 13 kronor tillbaka på en satsad tia, alltså.
Samtidigt är Ilmar Reepalu, hos Ladbrokes, fjärdehandsfavorit till att efterträda Sahlin. Han ger endast 4,50 gånger insatsen, ungefär samma odds som förre justitieministern Thomas Bodström.
Reepalu, 67 år i höst, sprack upp i ett leende när Sydsvenskan berättade om Ladbrokes oddssättning:
”Det verkar inte vara något genomtänkt företag”, skrattade han.
Så det är orealistiskt att nästa S-ledare heter Reepalu?
”Ja, självklart är det det”, sade Reepalu och resonerade därefter om att en socialdemokratisk partiordförande skall vara som Mona Sahlin, ”ung och erfaren”, och att ”den fantastiska förvandlingen” av partiet som Sahlin genomfört – till ett öppet och samtalande parti – inte har kommit fram i medierna.
Ja, vad kan han säga?
Samtidigt som de
flesta tycker att Sahlins öppna och diskuterande ledarstil låter lockande kan den innebära att budskapet blir otydligt. Många röster blir lätt ett sammelsurium. Dialog kan förväxlas med obeslutsamhet.
Jämför med Wikipedias beskrivning av Malmös starke man:
”Reepalu har beskrivits som en doer och anses ha haft stor betydelse i Malmös utveckling från industristad på dekis till modern kunskapsmetropol.”
Det är inga överord.
Han har vetat vad han har velat. Han har haft visioner, och han har inte dragit sig för att gå över blockgränsen i förankringsjobbet. En och annan tå har det trampats på under vägen, men Malmö har gynnats.
Politik, det är att vilja något, som Olof Palme sade i ett tal hos SSU 1964.
”Politik är att välja”, skriver Mona Sahlin i sin bok Möjligheternas land.
Det är sant, politik är att välja. Men för att kunna välja krävs vilja.
En partiledare
måste inte vara en man, måste inte vara en buffel eller en betonghäck. Men visionerna behöver mejslas ut, berättelsen om framtiden formuleras, och det relativt omgående.
Hvad vilja Mona Sahlins socialdemokrater med Sverige?
Minska klyftorna. Det har alla hört. Och sedan?
Sahlin ville regera med Miljöpartiet, enbart Miljöpartiet. Sedan tvingade rörelsen henne att ta med Vänsterpartiet. Att Sahlin gav med sig förefaller vara ett gigantiskt misstag.
Hon sitter i en rävsax. Sahlinparadoxen låter ungefär:
För att formulera visionerna – först inom partiet och sedan med MP och V – behöver Mona Sahlin tid. Tid lär hon dock inte få. Ett saftigt förlustval den 19 september och partiets tålamod kan redan vara slut.
Men än är valet inte över.
Jakten på den starka ledaren får vänta.