Bitterheten lyser igenom i tidningen Kristdemokraten.
På debattsidan vädrar två kristdemokrater sitt missnöje över att knappt 1 av 17 pensionärer röstar på KD, som gör så mycket för att ”lyfta fram äldrefrågorna”.
På insändarsidan beklagar sig en annan KD-are över att en liberal ledarsida kallat partiets familjepolitik omodern: ”Om det är omodernt att se saker ur barnperspektivet ... så är vi gärna hur omoderna som helst.”
Men om nu KD har en så lysande politik, inte minst för unga och äldre, hur kan då partiet få ynka 3,1 procent hos Demoskop?
Därför att politiken inte alls är så strålande.
Ändå kan det vara rätt av Göran Hägglund & Co att satsa på sin gammalmodiga familjepolitik.
Varför?
Hellre det än att inskränkta KD snöar in på underlivsfrågorna.
På sin blogg kallar partiledaren Annie Lööf sitt Centern för ”Sveriges mest öppna parti”. Men öppenhet räcker inte långt om få vill komma in.
Väljarnas intresse för C verkar för tillfället ovanligt klent. I Demoskops mätning blir noteringen blott 4,2 procent.
Någon ihållande Lööfeffekt gav inte partiledarbytet och det forna folkrörelsepartiet fortsätter famla efter en identitet.
Centern marknadsförs numera som ett grönt, liberalt parti och fokuserar enligt sin hemsida på jobb och företagande samt klimat och miljö. Partiet har många vettiga tankar på dessa områden, men står sig ändå inte särskilt väl i konkurrensen:
Moderaterna äger jobbfrågan inom det borgerliga lägret och Folkpartiet är starkare förknippat med liberalismen. Och väljare som fäster stor vikt vid klimat och miljö dras fortfarande i högre grad till Miljöpartiet.
C måste snarast hitta en egen politisk nisch och lyckas få ordentligt genomslag där. Annars kan det bli en öppen fråga om det öppna partiet sitter kvar i riksdagen efter nästa val.
Opinionsmässigt är Folkpartiet långt ifrån sin forna glans: i valet 2002 blev det 13,3 procent. Men det är svårt att skylla läget på partiledaren Jan Björklund. Hans förtroendesiffror är hyggliga – 33 procent, enligt Sifo igår – och han har gjort bra ifrån sig som utbildningsminister. Med sitt fokus på skolfrågor även i partiledarrollen har han dessutom gjort skolområdet till självklar FP-domän.
Rak i principfrågor är Björklund också och han står med sina partikollegor upp för åtskilligt obekvämt:
Sänkta ungdomslöner, som det saknas stöd för i regeringen, kärnkraftsutbyggnad, som det saknas stöd för i riksdagen, Nato- och eurointräde, som det saknas stöd för hos folket ...
Hedervärt är det, men inte vidare taktiskt, vilket möjligen är grunden till partiets problem.
Visst når FP ut, men det utsträckta är sällan sådant som breda väljargrupper låter sig lockas av.