Jimmie Åkessons främsta avsikt framgick snabbt. På sex minuter nämnde
Sverigedemokraternas partiledare islam och islamism över tjugo gånger.
Att de flesta terrordåd i Europa inte haft islamistiska förtecken avfärdade
han som argument. Inte heller ville han lyssna på att höger- och
vänsterextremister står för det mesta politiska våldet i Sverige.
Åkesson var i riksdagen för att framställa muslimer som hot, för att
generalisera och sprida fördomar. Han antydde att många muslimer har hemliga
sympatier för terror.
Det är vad som kan förväntas av ett islamofobiskt parti.
Naturligt nog fick SD massivt motstånd från övriga riksdagspartier, som i
stora drag var överens sinsemellan om både problembeskrivning och tänkbara
åtgärder.
”Sverige är ett öppet samhälle där man kan ha olika bakgrund och religiös
övertygelse och leva sida vid sida”, sade justitieminister Beatrice Ask (M).
Hon betonade att diskussionen måste utgå från individer. Den starkes rätt och
grupp mot grupp är extremisternas perspektiv.
På den punkten var Maria Ferm (MP) lika välgörande tydlig.
KD – som borde kunna profilera sig i denna värderingsladdade fråga – skickade
däremot fram Caroline Szyber, en företrädare som knappt kunde läsa innantill.
Sven-Erik Österberg (S) inledde med pondus som anstår en partiledarkandidat.
Hans blick sjönk sedan alltmer mot papperet, men mångfald och tolerans höll
han genomgående högt.
”Vi skall inte peka finger och söka politisk konflikt i den här frågan”, sade
Österberg och frågade om de borgerliga kan tänka sig samtal över
blockgränsen.
Ask (M) svarade raskt ja å regeringens vägnar. Det var debattens mest
glädjande besked.
Få saker torde vara mer naturliga än en bred ansats mot våldsbejakande
extremrörelser. Problemet bör inte överdrivas, men får heller inte
underskattas.
Kanske behövs en nationell handlingsplan mot extremism som komplement till
strategin mot terrorism. Viktigt är dock att förebyggande åtgärder inte sker
på bekostnad av öppenhet och personlig integritet.
Som flera talare underströk kan det vara snarlika faktorer som får folk att
söka sig till olika extremistiska miljöer – brist på hopp och framtidstro,
verkliga eller upplevda orättvisor – därför finns också skäl att diskutera
sociala reformer.
Upplägget i kammaren var i princip givet på förhand.
Åkesson mot klabbet.
Xenofobi mot öppenhet.
Kollektivt skuldbeläggande mot individperspektiv.
Sannolikt såg SD debatten som en chans att få glänsa från riksdagens talarstol.
Och Åkesson glänste, fast bara med sin rikliga hårgelé. I sak var han osaklig
och enkelspårig.