Idag presenterar Miljöpartiet ett förslag till nytt partiprogram.
Detta gröna dokument är högintressant. Inte bara för att processen är öppen och engagerade ska kunna göra ändringsförslag på nätet inför kongressen i maj 2013. Eller för att MP har anlitat författaren och debattören Ulrika Kärnborg för att få hyfs på formuleringarna.
Miljöpartiets partiprogram kan – om man betraktar det med ett vänligt sinnelag och en god portion fantasi – bana väg för ett delvis annat politiskt landskap.
Nu ska Miljöpartiets roll som en resultatinriktad kraft förtydligas, skriver Yvonne Ruwaida från partiprogramsgruppen och partisekreteraren Anders Wallner på söndagens DN Debatt.
Synen på arbete ska bli mer positiv. Det ska läggas större grön vikt vid ekonomin, jobben och välfärden. Partiprogrammet ska bli bredare och täcka alla samhällsområden.
Det en gång så tillväxtfientliga Miljöpartiet ska bejaka ekonomisk utveckling, förklarar Ruwaida och Wallner. Politiken ska, med en retorisk piruett, inte vara ”en kritik mot utveckling, utan ett rop på utveckling”.
Tillväxt men med förnuft?
Allt talar för att Miljöpartiet moderniserar sig i en smart riktning.
Borta är den tid då en grön kongress var ett ypperligt tillfälle för politiska motståndare och kommentatorer att få skratta av sig och sprida sarkasmer. Då var politiken lika yvig som skäggmodet och MP gjorde ideliga självmål med idéer om strålningsfria zoner, avskaffad ränta och förbud mot kapitalinkomster.
Nu tycks partiet, precis som moderater och socialdemokrater, vilja triangulera sig starka, alltså lägga sig nära motståndarnas åsikter i frågor där den egna politiken har svårt att vinna stöd.
I de grönas fall handlar det om att bli mer trovärdiga vad gäller jobben och ekonomin. Att bli det ännu nyare arbetarpartiet, om man så vill.
Sedan är tanken att fortsätta vara det tyngsta partiet i miljö- och klimatfrågor.
Lägg därtill att MP redan framstår som en starkare förkämpe för personlig integritet, öppenhet och mångfald än till exempel Folkpartiet.
De gröna försöker lansera sig som en tredje kraft i politiken. Tanken är inte orealistisk.
Partiet är med och styr i en tredjedel av landets kommuner. På nationell nivå var samverkan länge intim med S och idag har MP ett migrationspolitiskt samarbete med alliansregeringen.
Regeringsmakten hägrar.
Risken är att det blir ännu trängre i mitten om Miljöpartiet ger sig in där och buffar. Samtidigt kan en stark tredje kraft vitalisera den blågula demokratin. Genom vittrad blockpolitik.
Med ett ansvarsfullt grönt parti går det till och med att tänka sig en framtid med en regering där varken Moderaterna eller Socialdemokraterna utgör stommen.
En mardröm? Nej, varför det?
Långt fler än miljöpartister kan vinna på om gröna stollar blir gröna snillen.