Ett krig utan gränser

Om bomberna som i förrgår slet sönder tunnelbanetåg och människokroppar under morgontimmarnas rusningstrafik i London bar med sig ett budskap så var det just detta:

Ingen går säker.

Det är ett globalt krig, utan gränser, fört av en angripare utan spärrar: även om facit saknas tyder det mesta på att dådet var ett verk av radikala islamister.

Många vill, av ideologiska eller andra skäl, att det skall finnas en logisk förklaring – en orsak och en verkan.

Men det finns ingen anledning att luras in i en diskussion som utgår från terroristernas premiss: att angrepp som de i New York, Madrid och nu London skulle vara rättmätig vedergällning för oförrätter som drabbar muslimer på olika håll.

Som utvecklingen i Irak visar – nu senast genom al-Qaidas mord på den egyptiske ambassadören Ihab al-Sharif – är detta inte minst ett krig inom islam där en liten, förryckt minoritet tror sig ha Guds uppdrag att slakta alla otrogna. Må dessa sedan vara kristna, judar eller andra muslimer.

Statsminister Göran Persson och många med honom beskrev med rätta bomberna i London som en attack på vårt öppna samhälle. Nu måste det öppna samhället noga överväga hur det bäst förbereder sig för de angrepp som kan komma.

Och åtgärder är på gång. Det var budskapet från Perssons högra hand, statssekreterare Lars Danielsson, i Ekot igår:

”Vi kan inte sitta med armarna i kors.”

Efter terrorangreppen i USA 2001 har flera svenska utredningar studerat frågor med anknytning till terrorbekämpning. Den viktigaste, den så kallade 11 septemberutredningen, lade fram sitt förslag i mars 2003.

Men under de dryga två år som sedan gått har i princip ingenting hänt. Det konstaterade forskaren Magnus Norell vid Totalförsvarets forskningsinstitut i en rapport i våras.

En av de frågor som väntar på ett svar är gränsdragningen mellan polis och militär. Det är – ända sedan skotten i Ådalen 1931 – ett känsligt ämne. Men att inte kunna utnyttja försvaret för polisiära uppgifter i syfte att möta terrorhotet framstår som misshushållning med resurser.

Möjligheter till en effektiv övervakning av de terrorgrupper som enligt Säpo har förgreningar i Sverige måste också garanteras.

Det finns en påtaglig risk att vårt öppna samhälle blir mer slutet. Den faran får inte förringas.

Men faran måste vägas mot nödvändigheten av att kunna bekämpa dem som vill se slutet för det öppna samhället.