Spetsa till liberalismen

Det är bara ett problem.

Alltför sällan framgår det av Folkpartiets politik att efternamnet förtjänas.

När FP-ledaren Jan Björklund igår kväll stegade ut på Almedalens scen fanns farhågor om att talet mest skulle handla om skola, skola, högre utbildning och åter skola.

För att undvika missförstånd:

Skolfrågan är viktig, en av de tyngsta frågorna inför valet den 19 september. Hur Sverige kunskapsmässigt rustar unga är avgörande såväl för medborgarnas möjligheter till självförverkligande som för landets konkurrenskraft. Därför gör Björklund rätt som lyfter fram betygen och utbildningspremien. Därför fanns det en poäng med att centrala Visby vimlade av partifolk i orange T-skjortor med texten ”Folkpartiet ♥ skolan”.

Säkert var det också valtaktiskt riktigt av Björklund att som första ämne i sitt Gotlandstal igår försöka knipa några extra pensionärsröster med kraven på äldregarantier.

Ändå.

Något centralt saknas alldeles för ofta hos Björklund – och hos hela Folkpartiet.

Nerv. Glöd. En liberal lidelse för att förändra.

Det handlar om jämlikhet, en jämlikhet som svenska liberaler slogs för när de en gång i tiden tillsammans med socialdemokrater kämpade för allmän och lika rösträtt.

Björklund visade på tisdagskvällen glimtar av en sådan glöd. Som när han konstaterade att socialdemokratisk skolpolitik svikit främst arbetarklassens barn.

Det handlar om personlig integritet.

Folkpartiet är knappast bäst på att försvara – ursäkta valet av uttryck, Carl-Henric Svanberg (BP) – de små människorna. Det är genant att FP överlåtit rollen som individens vän i kampen mot de stora systemen till Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Piratpartiet.

Visst tog FP-ledaren i sitt tal upp de 80-åriga makarna Alice och Sune som efter 60 års äktenskap inte längre fick bo ihop, för kommunen. Men Björklund borde kunna bättre än så.

Det handlar om frihet för individen.

När statsminister Fredrik Reinfeldt i söndags gjorde sig extra bred och hävdade att Moderaterna minsann står för allmänintresset, och att Moderaterna skall bli ett ”samhällsbärande” parti, då behövs en Folkpartiledare som biter ifrån, som trots alliansmyset ryter till om att partierna och politiken har sin plats men att människor måste vara fria att själva utforma stora delar av samhället.

Inte ett ord om detta i Jan Björklunds tal.

Det handlar om att sträva efter ledartröjan i det borgerliga lägret.

Varje partiledare och varje parti med självaktning måste våga tro att den egna politiken leder Sverige rätt, inte huka för det stora partiet med de stora visionerna. Inte ens om det förefaller valtaktiskt rätt.

Det här låter som hårda krav på FP. Det är det också. Att ställa krav är att bry sig.