En strid för alliansen
Huvudledare.
Ingen svensk soldat åtalas efter dödsskjutningen i Afghanistan i februari i år då två svenska officerare och deras infödde tolk miste livet.Det beslutade chefsåklagare Krister Petersson vid internationella åklagarkammaren igår.
Avsikten med åklagarens utredning var att försöka klarlägga om svenskarna under kaoset i samband med eldöverfallet mot deras patrull också träffats av skott från den egna sidan. Det går inte att utesluta. Men inte heller att belägga. Därvid tycks det stanna.
Beskedet är samtidigt en påminnelse om att svenska soldater i praktiken befinner sig mitt uppe i ett brinnande krig, på utländsk mark. Men i valrörelsen är utrikes- och säkerhetspolitiken lika små frågor som alltid.
Så borde det inte vara.
Det är en beprövad sanning att ingen vinner val i Sverige på sin utrikespolitik. Skälen är i huvudsak två, noterar socialdemokraten och statsvetarprofessorn Ulf Bjereld i årets rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, Nordiskt ljus.
För det första finns ett egenvärde i att visa upp enighet över partigränserna i utrikesfrågor – det anses öka Sveriges utrikespolitiska trovärdighet och enigheten kan därför ses som en del i en nationell säkerhetsstrategi.
Det andra skälet har med partistrategiska överväganden att göra och följer delvis av det första. Inget parti vill framstå som en splittrare i utrikespolitiken. Lägg till detta att valundersökning efter valundersökning visar att väljarna främst intresserar sig för inrikespolitiska frågor: arbetslöshet, ekonomi, vård och omsorg.
Men, vilket Bjereld också konstaterar, inför höstens val är förutsättningarna annorlunda. De rödgröna har valt att själva lyfta fram de ”signifikanta skillnader” ett maktskifte skulle innebära för svensk utrikespolitik.
Att tala om valet 2010 som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt vägval – möjligen också ödesval – är ingen överdrift.
Det är, som utrikesminister Carl Bildt (M) nyligen skrev på DN Debatt, något historiskt som är på väg att inträffa, ett ”systemskifte”. Socialdemokraterna är i jakten på makten redo att för första gången i Sveriges historia släppa in Vänsterpartiet i politikens allra heligaste: regeringens sammanträdesrum.
Dessutom tycks S mer eller mindre ha gjort Vänsterpartiets dogmatiska anti-amerikanska utrikes- och säkerhetspolitik till sin.
Det tydligaste tecknet på detta är det omdömeslösa rödgröna kravet att USA – men enbart USA – skall stänga alla baser i utlandet. Som de flesta sansade säkerhetspolitiska bedömare påpekat vore det ett uppenbart hot mot den sköra maktbalansen i några av världens mest instabila regioner.
Den rödgröna handsken är kastad. Här finns en strid för alliansen att ta, nödvändig och viktig.
