En skräll som ekar

Smällen i dörren är typisk. Genom sin långa karriär har Ahlenius varit en obekväm sanningssägare. Hon var det som chef för Riksrevisionsverket i Sverige, som framträdande medlem i den granskningskommitté tillsatt av Europaparlamentet som 1999 fick Jacques Santers korrupta EU-kommission på fall.

När Ahlenius nu i en rapport summerar sina erfarenheter beskriver hon generalsekretariatet, FN:s administrativa ledning, som en organisation i förfall, på drift mot irrelevans. Ett förfall som i sin tur leder till att hela FN försvagas, tappar makt och prestige. Därmed minskar också världsorganisationens möjligheter att hjälpa och skydda människor från krig och katastrofer, varnar Ahlenius.

Mycket av skulden lägger hon hos generalsekreteraren Ban Ki-Moon, som Ahlenius beskriver som illa lämpad att leda, svag och utan visioner.

FN:s problem är dock vida större än en generalsekreterare som inte håller måttet.

Vi talar om en organisation där några av världens värsta människorättsförbrytare sitter i rådet för mänskliga rättigheter.

Vi talar om en organisation där kvinnosteningarnas Iran kan sitta i en kommission med uppgift att bevaka kvinnors rättigheter.

Vi talar om en organisation som under decennier skakats av små och stora korruptionsskandaler, av avslöjanden om att fredsbevarande styrkor begår sexuella övergrepp mot människor de är utsända att skydda.

FN kan aldrig bli bättre än medlemsstaterna tillåter.

Men i Sverige tycks ingenting kunna rubba förtroendet för världsorganisationen, i alla fall inte hos den rödgröna oppositionen.

När Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly i en intervju i gårdagens Expressen får frågan om vad som är absolut viktigast i utrikespolitiken lyder svaret:

”Förstärk FN-systemet! Det har nästan ingen makt att sätta bakom orden.”

I inledningen till den gemensamma, rödgröna utrikespolitiska plattformen slås det fast att ”Förenta nationerna är vår viktigaste arena för internationellt samarbete”.

I boken Möjligheternas land skriver Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin, trots insikt om organisationens brister:

”Och det blir bara allt tydligare att FN är den enda globala politiska plattform som i framtiden kan förmå jordens länder att leva upp till gemensamma mål.”

Inga-Britt Ahlenius tycks, efter fem år i FN-maktens centrum, dra andra slutsatser.

Ban Ki-Moons företrädare Kofi Annan försökte driva igenom ambitiösa FN-reformer. Det mesta rann dock ut i sanden. Frågan måste aktualiseras på nytt.

Gärna mer makt till FN. Men först en rejäl reformering.