Blodröda drömmar
Huvudledare.
Igår dömdes Kaing Guek Eav, alias Duch, till 30 års fängelse för brott mot mänskligheten under de röda khmerernas skräckvälde i Kambodja.Den nu 67-årige Duch var chef för Tuol Sleng-fängelset i Kambodjas huvudstad Phnom Penh där enligt åtalet 15 000 fångar torterades och mördades.
Straffet motsvarar i praktiken mindre än en dags fängelse för varje mord. Det finns skulder så stora att de aldrig kan gäldas, brott så enorma att varje straff ofrånkomligen förminskar offren, förvandlar dem till statistik.
Fler rättegångar väntar, nu mot några av de röda khmerernas högsta ledare, som Khieu Samphan, överbefälhavare och före detta statschef.
Domen mot Duch kallas historisk.
Men vilka är de historiska lärdomarna?
De maoistiskt inspirerade röda khmerernas terrorvälde i Kambodja varade 1975–1979. Omkring 1,7 miljoner människor, en femtedel av landets befolkning, mördades eller svältes ihjäl. Det är ett av de mest brutala exemplen på vad som händer när kommunismens teori omsätts i praktik.
Ett annat kommunistiskt skyltfönster – ett av de få kvarvarande – är Nordkorea, ett enda gigantiskt koncentrationsläger där fångarna svälter ihjäl medan lägerledningen beväpnar sig med kärnvapen.
Jämfört med Nordkorea framstår Kuba som en diktatur med mänskligt ansikte, men inte heller här går det att dölja den avgrund som skiljer den kommunistiska utopin från verkligheten under kommunistiskt styre.
Jätten Kina går sin egen väg. Ledarna insåg att planekonomi är en återvändsgränd som aldrig kan leda till välstånd, knappt ens hålla svälten från dörren. Marknadskrafterna släpptes fria – delvis. Människorna förblev fångar. Så förenades rå kapitalism med kommunistisk diktatur.
Lärdomen är att kommunism – från Sovjetimperiet och framåt – är oförenlig med demokrati och mänskliga rättigheter. Varhelst kommunister kommit till makten har det lett till förtryck och ofrihet, i värsta fall till massmord i enorm skala.
Ändå lever drömmen om kommunismens lyckorike kvar.
Ändå går det alldeles utmärkt att kalla sig kommunist och kandidera till Sveriges riksdag för Vänsterpartiet i höstens val.
Ett exempel – inte det enda – är Ida Gabrielsson.
”Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia”, sade Gabrielsson innan hon valdes till ordförande i Ung vänster 2005.
Idag, fem år senare, tillfrågad om det finns någon fråga där hon ändrat ståndpunkt inom politiken svarar Gabrielsson kort:
”Nej.”
Hösten 2005 slutade Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly – ytterst motvilligt – att kalla sig kommunist. Intervjuad i DN tidigare i sommar berättade Ohly att hans parti numera helhjärtat anammat reformismen:
”Varje samhällsförändring måste genomföras på demokratisk grund. Det är en uppgörelse med vår historia.”
Nej. Vänsterpartiet har inte gjort upp med sin historia. Vänsterpartiet försöker förtränga den och hoppas att alla andra skall glömma.
