Inte Sahlins skötebarn

Äntligen överens?

Säg det, säg det.

Enligt överenskommelsen kommer en rödgrön regering i höst att lägga fram en proposition som innebär att det nuvarande mandatet för den svenska styrkan förlängs. Dagens truppnivå på omkring 500 man bibehålls med en fortsatt möjlighet att öka till 855 soldater.

Skulle det bli kris kan fler soldater sändas dit, medgav Mona Sahlin (S):

”Där finns den möjligheten.”

Den möjligheten kommer inte att utnyttjas, slog Lars Ohly (V) fast:

”Vi ser inga förutsättningar att börja avvecklandet med att först skicka dit fler soldater.”

I en gemensam kommentar till uppgörelsen skrev den erfarna socialdemokratiska utrikestrojkan Jan Eliasson, Lena Hjelm-Wallén och Urban Ahlin:

”Det är läget på marken som ytterst får avgöra.”

Vilket tycks ligga närmare alliansens försiktiga linje – inga datum – än Vänsterpartiets iver att ta hem soldaterna ovillkorligt och omedelbart.

I torsdagens partiledarutfrågning i SVT beskrev Mona Sahlin sig själv som ”en internationalist av stort mått”. Ändå gjorde hon ett darrigt intryck när frågorna kom in på centrala delar i den rödgröna, utrikespolitiska plattformen.

Det märkliga och av säkerhetspolitiska experter ifrågasatta rödgröna kravet att USA skall avveckla ”sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser” motsvaras av liknande krav på ”andra länder”, ville Sahlin göra gällande, möjligen mot bättre vetande.

Därefter tvingades hon backa och medge att amerikanska baser ”självklart” skall kunna vara kvar i länder som vill ha amerikansk närvaro.

När frågan sedan ställdes varför de rödgröna kritiserar ”USA:s stöd till odemokratiska regimer” utan att nämna Rysslands och Kinas stöd till diktaturer, var det som om luften gick ur.

”Om det inte står något om det så borde det självfallet göra det ...”

I dessa dagar vandrar partiledarna från utfrågning till utfrågning med en och annan intervju emellan. I stort sett samma frågor ställs. I stort sett samma svar levereras. Få överraskningar bjuds.

Desto märkligare då att Sahlin framstod som illa förberedd på frågor som knappast var oväntade: den rödgröna utrikespolitiska uppgörelsens skrivningar med sina inslag av reflexartad antiamerikanism – den vänsterpartistiska prägeln är tydlig – väckte debatt redan då överenskommelsen presenterades i januari.

En möjlig, enkel och mänsklig förklaring: detta är inte Sahlins skötebarn, det är Lars Ohlys. Och att på ett trovärdigt sätt försvara en politik som man egentligen inte själv tror på och står för är inte lätt, kanske inte ens för en så rutinerad politiker som Mona Sahlin.