Maktdelning blev maktkamp

Sverige har bidragit till att göra EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso ”extremt besviken”.

Orsaken är sammanbrottet i början på veckan i förhandlingarna om EU:s budget för 2011.

”De skall veta att de har riktat ett slag mot människor runt om i Europa och i utvecklingsländerna”, förklarade Barroso, som inte förmådde dölja sin irritation över att en liten grupp medlemsstater – däribland Sverige – ”inte var redo att förhandla i sann europeisk anda”.

Genom Lissabonfördraget blev ministerrådet och parlamentet jämbördiga parter i beslutsprocessen om EU:s årsbudget. När denna maktdelning i och med årets budgetförhandlingar skulle praktiseras för första gången slutade det i maktkamp.

Från början såg det ut att bli en strid om budgetens storlek. Parlamentet ville öka utgifterna med cirka 6 procent. Regeringarna slog bakut: hälften fick räcka.

När så många medlemsstater brottas med ekonomiska svårigheter och tvingas till smärtsamma nedskärningar i välfärden duger det inte att ”kraftigt öka EU:s budget”, förklarade finansminister Anders Borg (M).

Onekligen en poäng.

Parlamentet gav efter, men krävde i gengäld ökat inflytande över unionens kommande långtidsbudgetar. Detta motsatte sig ett antal länder med Storbritannien i spetsen med motiveringen att det skulle kräva en fördragsändring.

Barroso kan säkert hantera sin besvikelse. Men om det inte går att komma överens får nuvarande budget bara rulla vidare, med de begränsningar och problem som då uppstår.

Risken för detta är dock liten. Det lär bli en kompromiss före årets slut. Det brukar det bli.

Budgetbråket är på sitt sätt en naturlig följd av hur EU är uppbyggt. Både medlemsstaternas regeringar och parlamentet ser sig som representanter för folkviljan.

EU behöver ökad demokratisk legitimitet. Då är det viktigt att de folkvalda parlamentarikerna också ges större inflytande. Att parlamentet genom Lissabonfördraget fått ökad makt är välkommet.

Anders Borg må ha rätt i att detta är fel tillfälle att expandera EU:s budget. Men ”Till vad?” är i dagsläget en väsentligare fråga än ”Hur mycket?”.

Fortfarande går drygt 40 procent av en budget på 130 miljarder euro till den gemensamma jordbrukspolitiken, Cap.

Det är pengar som kunde användas effektivare och bättre.

I torsdags presenterades EU-kommissionens förslag om riktlinjer för en ny jordbrukspolitik. Som väntat är det högst modesta reformer som föreslås.

Att förslaget dessvärre inte avlägsnar sig särskilt långt från status quo kan knappast hindra att det blir hårda strider när enighet nu skall nås.

Den stormen lär få budgetbråket att framstå som en loj västanfläkt.