Göran Persson tar priset

Enligt stadgarna från 1987 är syftet med Sydsvenskans Europapris att belöna personer som bidragit till att "främja Sveriges internationella utbyte med övriga Europa". Det är precis vad Göran Persson har gjort under ett makalöst händelserikt år.
Statsministern får priset för att han, som det står i styrelsens motivering, "under första halvåret 2001 framgångsrikt genomfört det största diplomatiska och politiska uppdrag som en svensk regeringschef ställts inför - ordförandeskapet i EU - och för att han efter den 11 september med fasthet och retorisk briljans har slutit upp bakom de värden som utgör grundvalen för den europeiska integrationsprocessen".
Priset består av en plakett och en prissumma på 50 000 kronor. Göran Persson avser att donera pengarna till kulturella ändamål. Bland tidigare Europaprismottagare märks Percy Barnevik, Uffe Ellemann Jensen, Anita Gradin, Ulf Dinkelspiel, Odd Engström och Göran Johnsson.
Göran Persson var på gott helghumör när han häromdagen anlände till Sydsvenskan för pristagarintervjun. Omgående gav han prov på det raka sätt att kommunicera som en del uppfattar som burdust, men som andra finner befriande uppriktigt:
Å ena sidan visade den konstkunnige Persson välvilligt intresse för den utsökta tavelsamling som smyckar väggarna i Sydsvenskanhuset. Å andra sidan dömde han ut det stora panoramafönstret på 13:e våningen som "ett cyklopöga som förstör fasaden".

När Göran Persson tillträdde som socialdemokratisk partiordförande och statsminister 1996 ansågs omvärldsrelationer vara hans svagaste gren. Nu är situationen omvänd: den internationella arenan verkar vara Perssons hemmaplan.
Han säger att internationella frågor kommer att påverka "vårt dagliga politiska samtal" under valåret 2002 - och det låter som om han ser fram emot sådana duster med vänsterpartiets Gudrun Schyman och moderaternas Bo Lundgren. Han får beröm i tidningar - ingen nämnd, ingen glömd - som förut kritiserat honom hårt. Hans personliga popularitet har stigit i takt med hans ökade internationella engagemang, något som framgick av den Sifomätning om regeringens ledamöter som Aftonbladet publicerade på annandag jul: statsministern får bättre betyg än i tidigare undersökningar. Bland statsråden är det bara utrikesminister Anna Lindh som åtnjuter större förtroende, vilket understryker de internationella frågornas betydelse.
Själv tar Persson allt detta med ro: "Jag är ganska trygg i den meningen att det jag uttrycker och det jag står för har ett brett folkligt stöd och naturligtvis också uppslutning i mitt eget parti."
Mycket har gått Göran Perssons väg under 2001. Ordförandeskapet i EU blev en framgång. Viktigast var att toppmötet i Göteborg - bakom kravallstaket och brandrök - enades om att ange 2004 som måldatum för EU:s utvidgning. Kommissionen gör bedömningen att tio av de tolv länder som förhandlar om medlemskap klarar tidtabellen. Persson utesluter inte en så stor utvidgning, från 15 till 25 medlemmar i ett svep, men lägger huvudansvaret på ansökarländerna.
EU-opinionen i Sverige har svängt, vilket lär få betydelse inför den folkomröstning om valutaunionen EMU som väntas under nästa mandatperiod. Den senaste mätningen från Statistiska centralbyrån, SCB, visar att 40,9 procent av svenskarna säger ja till EMU medan 34,6 procent säger nej. Relationen mellan ja och nej är i det närmaste omkastad sedan SCB:s majmätning. Och för första gången sedan EU-omröstningen 1994 är det, enligt SCB, fler svenskar som är för medlemskapet än som är emot: 42,7 procent för, 37,1 procent emot.

Med åren har Göran Persson förvandlats från en ganska EU-skeptisk finansminister till en EU-positiv statsminister. Han håller med om beskrivningen - fast bara delvis:
"Ja, det har gått åt det hållet, det är sant. Men jag är fortfarande i många avseenden skeptisk till det jag ser i Bryssel. Det finns mycket inslag - den överstora byråkratin, oförmågan att ta beslut - som bekymrar mig. Men jag tror att jag successivt har insett våra möjligheter att påverka."
Perssons inställning till EU definierades till att börja med av den statsfinansiella kris som Sverige befann sig i när han blev finansminister efter valet 1994. Först sedan det blivit ordning i de svenska statsfinanserna kände han att det gick att komma någon vart i EU: "En definitiv förutsättning för att kunna påverka internationellt var att vi klarade de grundläggande samhällsuppgifterna hemma. Det hänger ihop. Alla som tror att något annat är möjligt förstår sig inte på politik."
Det är ingen hemlighet att Persson vill se ett EU-samarbete som huvudsakligen vilar på mellanstatlig grund. Följaktligen är han skeptisk till de federala ambitioner som bland annat kom till uttryck vid det senaste EU-toppmötet i belgiska Laeken, där stats- och regeringscheferna inkallade ett särskilt konvent som skall diskutera EU:s framtida struktur och förbereda en regeringskonferens, IGC, som i sin tur skall leda fram till ännu ett fördrag 2004. Det talas rent av om en konstitution för EU, en övergripande och sammanfattande text som EU:s medborgare lättare kan förhålla sig till. Persson tror emellertid att detta riskerar att skärpa konflikten mellan unionens federalister och de som vill bygga vidare på den nuvarande ordningen.
Och trots den omedelbart förestående introduktionen av eurosedlar och -mynt i tolv EU-länder verkar inte Persson på något sätt ångra att Sverige tills vidare håller fast vid kronan.

När det gäller kampen mot den internationella terrorismen har Persson fått många lovord - och en del kritik - för sitt resoluta stöd för USA:s rätt till självförsvar efter terrorattackerna den 11 september. Medan många andra regeringschefer letade efter lämpliga ord timmarna efter massmorden i New York och Washington var Sveriges statsminister lika snabb som tydlig: "Om demokratin inte förmår sätta stopp för terrorismen så förmår terrorismen sätta stopp för demokratin." I november vann han en viktig omröstning på den socialdemokratiska partikongressen i Västerås: vissa ombud krävde ett bombstopp i Afghanistan, en åtgärd som, det vet vi nu, hade räddat talibanerna kvar vid makten. Och vad Persson har att säga om USA lär säkert förvåna - och förarga - en del av hans partivänner.
Under ett timslångt samtal på Segevång, ackompanjerat av vintervindens tjutande utanför Sydsvenskanhusets "cyklopöga", redogjorde statsministern för sina tankar om Sverige, Europa och världen efter den 11 september.
Om ordförandeskapet och dess betydelse för Sverige:
"Jag skall inte recensera andra ordförandeskap, men ibland märker man att de sätter det egna landets intressen före unionens. Det gjorde inte vi.
Det har ju funnits ett inslag i svensk EU-debatt som har varit av det slaget att det inte går att påverka. Det är för långt bort, det är för stort, det är för komplicerat. Vi visade att vi kunde påverka och vi gjorde det faktiskt på ett sätt som också så småningom vann erkänsla utanför Sverige. Jag tror att det har påverkat den svenska EU-opinionen. Det var inte vår primära avsikt, men det är viktigt att så har skett. Det i sin tur har också varit en förutsättning för en successivt förändrad EMU-opinion."

Om planerna på en EU-konstitution:
"Jag tillhör dem som tycker att EU har en konstitution. Om du summerar fördragen - vad skall en konstitution då addera? Rättighetsområdet är inte oviktigt, men där har vi redan Europarådets konventioner.
Jag har full sympati för idén att man skall förenkla språket i fördragen och göra det mer läsbart. Men samtidigt har jag varit med så länge att jag vet att i dessa konstiga formuleringar ryms ju också kompromisser. Gör språket enklare och du blottlägger konflikten.
Skall det vara en federal utveckling eller skall vi ha en utveckling av det slag vi har idag som ytterst bygger på mellanstatlighet? Det är det som det kokar ned till hela tiden."

Om EU:s framtidsdebatt och nästa regeringskonferens:
"Jag tror att vi kommer att sitta i en mer eller mindre permanent regeringskonferens de kommande 30 åren. Av det enkla skälet att vi å ena sidan har bestämt oss för substans, innehåll. Vi har utvidgningen, vi har gemensam säkerhetspolitik, utrikesrelationer, vi har euron och vi har inte minst Lissabonprocessen. De drivs och drivs med kraft. Samtidigt har vi på andra sidan en konstitutionell struktur som inte motsvarar detta projekts politiska ambitioner. Ta bara euron som är en enormt förändrande kraft i den ekonomiska politiken i Europa. Men vi har ingen gemensam finanspolitik. Vi har inte ens organ som kraftfullt kan hantera detta.
Det är klart att den monetära unionen har kommit för att stanna och den kommer successivt att driva fram en förändring av Europaunionen och samordning av den ekonomiska politiken. Men det går inte i ett slag. Det kommer att ta tid. Det kommer att vara stora konvulsioner i vissa medlemsländer. Likadant med utvidgningen, den kommer att föra med sig samma typ av frågeställningar fast på andra områden.
Så jag tror att regeringskonferensen kommer en bit på vägen och sedan säger vi att, ja, nu lever vi med det här i några år och sedan utlyser vi ganska snart en ny. Jag tror att denna oredans tid kommer att utmärkas av vitalitet vad gäller substansen men rigiditet vad gäller formerna. Då kommer vi att behöva ha mekanismer som hanterar båda sakerna. Där tror jag att den flexibla integrationen är underskattad, nämligen att man låter vissa medlemsstater gå före andra."

Om utvidgningen:
"2004 håller om kandidatländerna håller. Det jag säger till kandidatländerna är: Gör allt vad ni kan för att förhandla färdigt till utgången av 2002 så att ni håller tidtabellen. Vi går in i en nedåtgående konjunktur, vi får kanske se stigande arbetslöshet och statsfinansiella spänningar i flera länder. Att i det läget utvidga unionen är något som vi har åtagit oss. Men skulle inte ansökarländerna orka fullfölja sin del, då börjar det nog glida.
Vi, de 15, har tagit ställning och vi har en moralisk skyldighet att fullfölja detta. Men det får inte bli så att vi byter perspektiv och släpper att varje land skall meritera sig på sina egna villkor. Vi får inte hamna i ett läge att man säger att nio är klara, men det finns ett tionde land som vi måste vänta på för att de andra skall få kliva in. Då har man brutit mot principerna från Göteborg. Men om det vid en individuell bedömning visar sig att alla tio är färdiga, desto bättre."

Om EMU och euron:
"Det är ett oerhört viktigt halvår vi nu har framför oss med lanseringen av mynt och sedlar i en fallande konjunktur med stigande arbetslöshet som inte på något sätt har med EMU-projektet att göra, men det kan ju mycket väl uppfattas så i vissa medlemsländer.
Jag tror att vi det närmaste halvåret kommer att få bekräftat att det är oerhört klokt av oss att gå till en folkomröstning därför att det kan komma att vara fler i Europa än svenskar, danskar och britter som säger: Varför var vi inte tillfrågade?"

Om ställningstagandet efter terrorattackerna den 11 september:
"Jag tycker att de har så ohyggligt fel, de som inte ser det här enkla: det kunde ha hänt oss, den blixtsnabba insikten om att vår vardag inte längre går att skilja från andra människors vardag.
Det hände där. Det kunde ha hänt hos oss. Jag reagerade känslomässigt, intuitivt, direkt, hårt och rakt och såg aldrig några problem med det."

Om synen på USA:
"Det finns någonting av antiamerikanism som dröjer sig kvar i svensk debatt. Det finns stor anledning att kritisera USA på många sätt. För vad de gjort under 60-, 70- och 80-talet internationellt. Det finns stor anledning att granska stormakten USA och de enorma resurser den förfogar över. Det finns stor anledning att uppröras över de sociala orättvisorna i USA. Men samtidigt:
Vi åker dit. Vi kommer till en levande politisk miljö som är mer vital än någon europeisk. En debatt som är fränare, öppnare och mer granskande än vad vi bara kan hoppas på i våra bästa europeiska stunder. Det är en stor, öppen demokrati som har gett så oerhört många unga svenska människor, på väg in i vuxenlivet, en första ordentlig insikt om vad eget initiativ och gemensamt ansvarstagande faktiskt kan betyda. Amerikanska universitet är naturligtvis en mycket, mycket viktigare faktor för USA:s inflytande i världen än den amerikanska armén. Men det har vi missat. På något sätt hamnar vi i det som gällde i 1968 års diskussion."

Om den hårda kritiken som övergått i beröm:
"Om jag hade varit i ett läge där jag hade fått väldigt mycket beröm och uppskattning därför att jag kastat om någon kurs eller bytt fot, så skulle jag känt att det hade varit besvärande. Men jag har inte sökt populariteten någon gång under min politiska verksamhet och har inte gjort det nu heller."
Nåja. Ett Europapris blev det i varje fall. Och det är - som framgår - synnerligen välförtjänt.