Välkommen till Hizbollahland

De flesta har noterat det men ingen tycks inse vidden av det:

Libanons regering håller på att tas över av en terrororganisation.

Hizbollah, Guds parti, står redo att ta klivet från att vara en stat i staten till att bli staten. Och förvandla Libanon till en iransk satellit.

Först fällde Hizbollah den libanesiska regeringen genom att låta sina ministrar avgå.

Orsaken var att premiärminister Saad al-Hariri vägrade ta avstånd från den FN-tribunal som inom kort väntas väcka åtal mot flera Hizbollahmedlemmar för inblandning i mordet 2005 på landets förre premiärminister Rafiq al-Hariri.

Saad al-Hariri, ledare för den västvänliga och av Saudiarabien uppbackade 14 mars-rörelsen, kunde inte acceptera att hans fars mördare skulle gå fria.

I veckan nominerades istället miljardären Najib Mikati, god vän med Syriens diktator Bashar al-Assad, till premiärminister. Mikati fick stöd av 65 ledamöter av 128 i Libanons parlament, tack vare att druserna, ledda av Walid Jumblatt, bytt sida och sällat sig till Hizbollahlägret. Ett sidbyte föranlett av en kylig maktkalkyl och – förmodligen – omtanke om den personliga säkerheten.

I Libanon har den som sätter käppar i hjulet för Hizbollah och rörelsens uppbackare Syrien och Iran en tendens att gå en plötslig och våldsam död till mötes.

Enligt en komplicerad maktdelningsprincip avsedd att hålla samman det etniskt och religiöst splittrade landet skall presidenten i Libanon vara kristen, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim.

Nomineringen av Mikati innebär att det shiamuslimska Gudspartiet avgör vilken sunnimuslim som blir premiärminister. Hizbollahledaren Hassan Nasrallah, inte vald av någon, har i praktiken sista ordet i Libanon.

Schackbrädet har kastats över ända.

För Hizbollah vill till varje pris stoppa FN-tribunalen. Om det slås fast att Hizbollah mördat sunnimuslimernas politiske ledare, den man som mer än någon annan kom att symbolisera Libanons återuppbyggnad efter det för­ödande, femton år långa inbördeskriget, blir konsekvenserna svår­överskådliga.

Ingen har något att vinna på ett nytt inbördeskrig och med tanke på Hizbollahs överlägsna styrka förefaller en sådan utveckling inte heller trolig.

Men libanesernas bild av Hizbollah lär förändras. Gudspartiet vill uppfattas som garanten för landets självständighet, en självuppoffrande motståndsrörelse som är Libanons – hela Libanons – enda verkliga skydd mot hotet från USA-imperialismen och ärkefienden Israel.

Den illusionen blir svår att upprätthålla efter ett åtal.

Omkring 60 procent av landets befolkning är muslimer, 40 procent kristna. Hizbollahs maktövertagande kan komma att påskynda utvandringen av kristna, en del i en pågående, allt stridare exodus från Mellanöstern.

Den religiösa mångfalden gör tanken på att Libanon skulle kunna förvandlas till en islamisk stat orimlig, brukar det heta. Det återstår att se. I praktiken är det nu islamister som har det avgörande inflytandet.

Gudspartiet växte fram i början av 1980-talet och i dess kölvatten följde självmordsbombningar, flygplanskapning, kidnappningar. Hizbollah är terrorstämplat av USA och Kanada och ett par enskilda EU-länder, men märkligt nog inte av EU.

En organisation med egen milis, starkare än landets armé, en rörelse som kräver politisk underkastelse och som inte drar sig för att mörda den som vägrar, bör kallas vid sitt rätta namn.