Låt hjärtat vara med

Alliansregeringen har genom en tafflig hantering av förslaget om ersättning till de personer som vanvårdats i den sociala barn- och ungdomsvården fått en stämpel inpräntad:

Höger, kall, hjärtlös.

Att sudda bort denna stämpel kommer att ta tid – regeringen var dessutom märkt redan tidigare, av den nödvändiga, men inte helt genomtänkta, sjukförsäkringsreformen.

Allt är ändå inte mörkt och dystert.

Igår uttryckte migrationsminister Tobias Billström (M) tacksamhet över Miljöpartiets stöd till regeringens migrationspolitik i höstbudgeten, där det bland annat avsätts 850 miljoner kronor till lagändringar om anhöriginvandring och skolgång för papperslösa barn.

Den goda relationen mellan Billström och MP går tillbaka till 2008 och en överenskommelse om nya regler för arbetskraftsinvandring. Också under innevarande mandatperiod har MP varit med om att höja temperaturen på migrationsministerns arbetsrum. Ännu pågår samtal om innehållet i den ramöverenskommelse som regeringen och MP i mars träffade om asyl- och migrationspolitiken.

I Dagens Nyheter igår framkom att Billström och MP:s nya talesperson i migrationsfrågor, Maria Ferm, är överens om en lagändring som gör att uppemot tusen somaliska familjer kan återförenas i Sverige från och med den 1 juli 2012. Idag godkänner Sverige inte dessa personers ID-handlingar.

De barn som har rätt att återförenas med föräldrar och syskon kan inte vänta, varje dag räknas för dem. Att MP och regeringen sätter punkt för splittringen av familjer är angeläget.

Kanske finns också förbättringar i sikte för en annan grupp särskilt utsatta barn.

Igår sade Migrationsverkets verksamhetschef Caroline Henjered till TT att regeringen uppmanas införa en kompletterande peng till kommuner som öppnar sina dörrar för ensamkommande flyktingbarn. Bakgrunden är att många kommuner tackar nej till att ta emot ensamkommande barn med motiveringen att de inte får full ersättning för de kostnader som en placering i kommunen medför.

Moderaterna plus Miljöpartiet är i grunden en oväntad klubb för resultatinriktade diskussioner om migrationspolitik. Men relationen har lett till flera kloka beslut. Både sakpolitiken och ansvarstagandet i sig borde gillas av många mittenväljare.

Så här sade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i våras, när han presenterade överenskommelsen med MP:

”Vi fortsätter på en väg mot en humanitet och ordning, det här är ett vägval som stänger dörren för främlingsfientliga krafter.”

Både från Miljöpartiets och från regeringens sida har det uttryckts stolthet över det migrationspolitiska samarbetet. Och varför skulle berömmet utebli?

Den svenska politiken behöver mindre blocktänkande – och fler utsträckta händer, mer värme och större medkänsla.