Mats Odell (KD) ger inte upp.
Trots att valberedningen nominerat Göran Hägglund, och trots att arton partikamrater i en debattartikel i Svenska Dagbladet på lördagen uppmanade Odell att lägga ner striden om partiledarskapet – ”för partiets bästa” – står Odell fast vid sitt beslut:
Han tänker kandidera och därmed öppet utmana Hägglund om den högsta posten i partiet.
”Då får vi en omröstning som tydligt visar styrkeförhållandena för den som blir vald. Det ger också ett tydligare mandat för den som blir vald och framför allt så blir det ett avslut på den här processen”, sade Odell, enligt TT.
Han har helt rätt.
Argumentet för att Odell ska dra tillbaka sin kandidatur är att ”hålla ihop partiet”, som riksdagsledamoten Anders Sellström (KD) – en av undertecknarna av debattartikeln – uttrycker det.
Det är samma argument som socialdemokrater brukar framhålla till stöd för den smått bisarra interna process som ledde fram till att Håkan Juholt i våras valdes till S-ledare, utan att någon i efterhand riktigt verkar förstå hur det kunde ske.
”Han var naturligtvis varken första-, andra- eller tredjehandsvalet”, sade Jan Nygren, minister i Ingvar Carlssons S-regering på 1990-talet, nyligen till DI Weekend: ”Men olika delar av partiet blockerade varandra” och ”plötsligt stod Håkan Juholt där”.
Partierna är livrädda för att en strid om partiledarskapet ska riva upp gamla sår och blotta interna konflikter.
Istället för öppen debatt och majoritetsbeslut får vi därför se anonyma processer, där få vågar tillstå att de kandiderar, där meningsskiljaktigheter sopas under mattan och där partimedlemmarna sedan på kongressen förväntas applådera och sluta upp kring den kandidat som ”processen” vaskat fram bakom stängda dörrar.
Odells partiledarkandidatur är ett uppfriskande undantag.
Konflikten mellan traditionalister och förnyare finns också i KD. Den försvinner inte för att den tystas ner.
Varför vågar inte de politiska partierna lita på den demokratiska modell som de står upp för i andra sammanhang?
En modell som innebär att det står var och en fritt att framföra åsikter och förslag och att kandidera till förtroendeposter, att meningsskiljaktigheter debatteras öppet, att beslut tas genom omröstning och att den som förlorar accepterar utslaget därför att det kommit till på ett sätt som man respekterar.
Om kandidaterna i ett partiledarval står för verkliga politiska skillnader – vilka måste existera i varje friskt politiskt parti – så borde det rimligen vara lättare att acceptera ett tydligt majoritetsbeslut som tagits sedan var och en fått möjlighet att argumentera för sin mening.
I ett öppet val med flera kandidater tvingas också den som vill företräda ett parti att i förväg förklara vad han eller hon vill med partiet och politiken.
Att köpa grisen i säcken är förenat med stora risker. Det kan en och annan socialdemokrat bittert konstatera.