Efter tio år

Fadime Sahindal sköts till döds av sin far för att släkten ogillade hennes sätt att leva och hennes insatser för att sprida kunskap om hedersvåld.

Idag är det tio år sedan.

Fallet har kommit att symbolisera det hedersrelaterade förtryck som kvinnor och män i Sverige dagligen utsätts för och följdes av omfattande satsningar. Socialtjänstlagen har skärpts och de skyddade boendena har blivit fler. Åtskilliga miljoner kronor har dessutom lagts på utbildningsinsatser och en utredning som regeringen tillsatt väntas till våren föreslå uttrycklig kriminalisering av tvångs- och barnäktenskap.

Ändå är det tydligt att mer behöver göras.

Några fall blev särskilt uppmärksammade i samband med rättegångar i fjol. Som den kvinna i Katrineholm som dödades av sin far eftersom han ansåg att hon levde oanständigt. Eller den man som under tortyrliknande former dödades av sin flickväns föräldrar i Högsby.

Ovanligt vidriga exempel?

Jo, men de mindre extrema fallen får inte glömmas eller bagatelliseras.

Omkring 70 000 unga lever, enligt Ungdomsstyrelsen, under hedersförtryck och 8 500 är oroliga för att de inte själva får välja vem de ska gifta sig med.

Kvinnofridskränkning, olaga hot, misshandel, ofredande, mord – de möjliga brottsrubriceringarna är många, men fallen som anmäls är få och svårutredda. I regel saknas annan bevisning än de utsattas vittnesmål och inte sällan är offren ovilliga att berätta om brotten som ofta begåtts av anhöriga.

Tio år har gått sedan mordet på Fadime Sahindal öppnade samhällets ögon. Men fortfarande förekommer tvångs- och barnäktenskap i Sverige. Alltjämt tvingas flickor att avstå från delar av skolundervisningen. Och kvinnor räds släktens hämnd för brustna mödomshinnor så pass att vissa läkare ser sig nödgade att råda dem till självskador i underlivet på bröllopsnatten.

Det krävs fortsatt debatt om vad som behöver göras, men utgångspunkten måste vara den rätta. Även om förvrängda hedersbegrepp är särskilt utbredda i vissa grupper är det viktigt att minnas att skulden inte är kollektiv. Individer – inte grupper – begår hedersbrotten. Det är dock hela samhällets ansvar att bekämpa brotten, vilket föranleder en rad frågor:

Finns tillräckliga resurser att tillgå för dem som söker stöd och hjälp? Borde lagstiftningen skärpas på fler punkter? Behövs officiell statistik över hedersrelaterade brott för att synliggöra problemet?

Det är angeläget för Sverige att finna svaren. För det handlar om något av det mest grundläggande i ett fritt, demokratiskt land:

Varje människas rätt att välja sitt eget liv.