Sådan är kommunismen

Sveriges Television, SVT, har fått befogad kritik för sin helkväll häromveckan om Fidel Castro och den kubanska revolutionen. VD Eva Hamilton medger att kritiken är berättigad:

”Vi skulle tydligare ha slagit fast att Kuba är en diktatur”, sade hon i efterhand.

Varför blev det då inte så? De programansvariga hade inte behövt gå längre än till första raderna om Kuba i Human Rights Watchs årsrapport för att inse vikten av tydlighet:

”Kuba förblir en anomali i Latinamerika: en odemokratisk regim som trycker ned nästan alla former av politiskt oliktänkande.”

Misstaget blir inte mindre av att revolutionsromantiken frodas långt utanför TV-husets korridorer. Castros politiske vapendragare Ernesto ”Che” Guevara åtnjuter nära 40 år efter sin död snudd på rockstjärnestatus. Hans ansikte syns på T-shirtar och knappar vars bärare i regel är unga. Det må vara lika mycket stiltrend som politiskt ställningstagande. Men hade modet varit detsamma om det oftare betonats att Che Guevara ledde den kubanska revolutionens första exekutionspatruller?

Kravet på bättre upplysning om kommunismens brott mot mänskligheten är befogat. Ett politiskt initiativ behövs liknande det förre statsminister Göran Persson (s) tog för att sprida kunskap om Förintelsen.

När ämnet dryftas talas det ibland om att likställa kommunism och nazism. Teoretiskt är det att göra det väl enkelt för sig: kommunismens långsiktiga mål är välstånd för alla medan nazismen vill gynna ett fåtal. Gemensamt för ideologierna är dock att utopiska visioner överordnas individernas väl. Den praktiska följden blir därför densamma: grova brott mot mänskligheten.

Terrorsvälten som den sovjetiske ledaren Josef Stalin organiserade i Ukraina 1932–33 är ett exempel. I sin bok The Harvest of Sorrow från 1986 uppskattar Robert Conquest antalet döda till cirka fem miljoner. Även Kinas Mao Zedong använde massvält som politisk metod 1958–62: 30 miljoner dog. Och detta är inte historia, Nordkoreas Kim Jong-Il gjorde detsamma så sent som på 1990-talet.

Romantiseringen av kommunismen måste bemötas med fakta som dessa.

Flera forna östdiktaturer är idag EU-medlemmar. Vid årsskiftet blir det ytterligare två: Rumänien och Bulgarien.

Europa börjar läka. Då är det hög tid att sprida kunskap om den totalitära farsot som för mindre än två decennier sedan skar genom världsdelen och berövade folk i öst frihet och liv.