Den dyre Hägglund

Jobbavdraget och den slopade förmögenhetsskatten kan båda räknas dit. Liksom det stora jobb- och företagspaket som alliansen presenterade under en rundresa i Mälardalen igår.

Men det finns ett undantag. Inte ens den mest troskyldige kan inbilla sig att det blir några jobbstimulerande effekter när fastighetsskatten avskaffas den 1 januari 2008. Tvärtom.

Denna skatt är, sägs det, den mest hatade i landet. Och det är kanske inte så underligt. Genom åren har villaägarna i attraktiva områden tvingats se hur taxeringsvärdet och därmed skatten rusat i höjden.

Att få skrota något så impopulärt borde vara en våt dröm för varje politiker, kan tyckas. Men icke.

Kristdemokraternas Göran Hägglund var den ende som var påfallande nöjd när förslaget lades fram i tisdags. Slopandet av fastighetsskatten har varit en av partiets profilfrågor och en av få som fick väljare att överhuvudtaget överväga att lägga sin röst på kristdemokraterna.

Kontrasten till allianskollegan Fredrik Reinfeldt (m) var påtaglig. Statsministern såg bekymrad ut när han förklarade att finansieringen med höjd reavinstskatt var långt ifrån perfekt. Ännu svårare hade han att dölja sin oro för att reformen skall få skadliga återverkningar på ekonomin.

Reinfeldt är inte ensam om att hysa sådan farhågor.

Enligt ekonomerna riskerar förslaget att leda till en minskad rörlighet på både bostads- och arbetsmarknaden samtidigt som huspriserna trissas upp, vilket på sikt kan tvinga Riksbanken att höja räntan för att förhindra inflationen från att få fart. Ett sådant scenario skulle utan tvivel lägga hämsko på hela den ekonomiska utvecklingen.

”Orättvist” är omdömet från socialdemokraternas ekonomiske talesman Pär Nuder. Han menar att de redan välbeställda nu systematiskt gynnas av regeringen:

”Ena veckan tar de bort förmögenhetsskatten, andra veckan fastighetsskatten.”

Att förmögenhetsskatt, med LO-ekonomen PO Edins ord, ”förstör mer välfärd än den skapar” väljer Nuder medvetet att ignorera för stunden. Det hindrar inte att han har en poäng vad gäller den fördelningspolitiska profilen som följer på en avskaffad fastighetsskatt.

Reformen är alltigenom en politisk eftergift åt i första hand kristdemokraterna. Det är en närmast kuslig upprepning av historien från början av 1990-talet. Då hette den kristdemokratiska hjärtefrågan vårdnadsbidrag.

Det finns tydligen en fast taxa för det partiets regeringsmedverkan: dyrt, dumt och dåligt.