Greppet, Borg, greppet

Företagspaket, jobbpaket, integrationspaket och ungdomspaket. Och så ett definitivt spikat löfte om avskaffad förmögenhetsskatt redan i år, ett halvt löfte om ytterligare förvärvsavdrag, ännu ett halvt löfte om skrotning av värnskatten. Därtill talar mycket för att fastighetsskatten nästa år omvandlas till en låg kommunal avgift.

Allt detta ökar aktiviteten i en redan het svensk ekonomi. Regeringen skriver också upp tillväxttalen både för i år och för 2008 till 3,7 respektive 3,3 procent.

Det som är tänkt som balanserande faktorer, som skall motverka överhettning och inflationstendenser, är framför allt ett ökat utbud av arbetskraft och en fortsatt god produktivitetsutveckling.

Regeringen tror även att Riksbanken skall höja reporäntan mer de närmaste två tre åren än vad banken tidigare angivit. Finansdepartementets högsta beräknade nivå inom denna period är 4,75 procent. Riksbankens är, hittills, 3,75 procent.

Kritikerna talar om ansvarslöshet. ”Regeringen ber om att Riksbanken skall kyla ner ekonomin. Det är upp- och nedvända världen”, sade socialdemokraternas ekonomiske talesman Pär Nuder i riksdagens finansdebatt igår.

LO:s chefsekonom Dan Andersson beskrev häromdagen upplägget som ”väldigt ovanligt”. Ingen regering har, sade Andersson, fört en expansiv finanspolitik så att Riksbanken måste bromsa ”sedan Kjell-Olof Feldt tappade greppet 1989”.

Det låter dramatiskt. Och den gången var det också illa.

En kostnadskris härjade i stort sett i alla delar av ekonomin. Priserna steg brant. Produktionen var ineffektiv. Inom industrin hade produktivitetsökningen halverats, inom såväl den privata tjänstesektorn som den offentliga sektorn ökade produktiviteten inte alls. Den gamle socialdemokratiske finansministern Feldt beskriver själv dessa händelser mycket målande i boken Alla dessa dagar...

Nu är läget annorlunda. De offentliga finanserna är visserligen fortfarande mycket konjunkturkänsliga. Men ramarna runt ekonomin har fått en helt annan och bättre stadga med budgettak och ett överskottsmål på 2 procent för det offentliga sparandet under en konjunkturcykel. Som största garanten för en någorlunda stabil ekonomi framstår en numera självständig riksbank.

Har regeringen tagit i för mycket? Är politiken alltför expansiv? Det finns fällor. På kort sikt en avtalsrörelse som kan gå överstyr. På medellång sikt arbetskraftsbrist och vikande produktivitet. I båda fallen innebär det ett extra tryck på inflationen uppåt.

Farorna skall dock inte överdrivas. Borg tycks inte vara på väg att tappa greppet, även om han har anledning att vara lite svettig i händerna.