Barrosos balansgång

Särskilt som de långt ifrån alltid är eniga. Därför är det förståeligt att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso nödgades till en del diplomatsvar igår i Ekots lördagsintervju.

Å ena sidan förklarade han EU:s officiella ståndpunkter, å andra sidan sade han sig ha förståelse för vissa länders invändningar.

Men när resonemanget lät märkligt var det inte bara en följd av detta – EU-politiken har en hel del motsägelsefulla drag.

Till exempel framhöll Barroso att det är orealistiskt att ändra på EU-parlamentets pendlande mellan Bryssel och Strasbourg, trots att flyttcirkusen varje år ger klimatförändrande utsläpp motsvarande 13 000 flygresor över Atlanten.

Det rimmar illa med EU-ambitionen att ta täten i kampen mot den globala uppvärmningen.

Än mer besynnerligt lät det när Barroso försvarade beslutet att bjuda in Zimbabwes diktator Robert Mugabe till toppmötet i december.

Under Mugabe har det land som brukade kallas Afrikas kornbod förvandlats till ett fattighus. Svälten breder ut sig, infrastrukturen är förstörd och ekonomin bedrövlig. Inflationen beräknas ligga runt 7 000 procent och arbetslösheten är kring 80 procent. Val förfuskas, oppositionella fängslas och misshandlas – av sådana skäl införde EU-ledarna sanktioner mot Mugabes regim redan 2002.

Men som EU:s ordförandeland Portugal ser det måste unionen nu ta emot Mugabe på mötet mellan EU:s och Afrikas ledare. De afrikanska länderna brukar agera solidariskt med varandra och EU riskerar därför att få ställa in mötet om Mugabe portförbjuds.

Vad unionen tycker om hans styre skall framgå genom att frågan om mänskliga rättigheter tas upp på mötet, menar Barroso.

Som om Mugabes möjlighet att frottera sig med EU-ledarna inte skulle bidra till att ge honom legitimitet.

Storbritanniens premiärminister Gordon Brown har klargjort att han uteblir i protest om Mugabe kommer. Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) borde göra detsamma – två uteblivna ledare ger starkare signal än en – men han har tyvärr förklarat att han har för avsikt att delta.

I många lägen är det utmärkt att EU agerar samfällt, men enighet kan inte vara ett självändamål. Det måste framgå vart Rosenbad vill styra EU-politiken.

Enligt Reinfeldt skall Sverige tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Det är en god ambition, men får inte bli likställt med att alltid följa strömmen. Barrosos verbala balansgång igår påminde om hur vissa EU-länder sätter sig på tvären.

Ibland borde Sverige sälla sig till den skaran.